Pappa sa ofta att jag var duktig och fin. Även om jag kanske inte riktigt förstod vad det betydde så kändes det bra vill jag minnas. Jag fick alltså troligen med mig en känsla av värde från min uppväxt men den känslan blandades med annat på vägen. Som familj hade vi ringa värde, det stod med åren klart för mig. Inte nog med att Prussiluskan med jämna mellanrum skulle godkänna vårt hem, vi hade dessutom allas kritiska ögon på oss. När fel ”tant” stod i kassan på postkontoret fick pappa alltid svårt att få ut barnbidraget. Modern borde skriva under, ansåg tanten alltid. När han väl hade pengarna i handen var det som någon sorts nåd, inte en rättighet. När pappa någon lördagskväll skulle festa till med en ”putte” i sin ensamhet slutade det ofta med att han grät stilla i natten.
Jag minns att jag nästan fysiskt kunde känna hur far blev nedvärderad i många olika sorters sammanhang. Jag förstod inte men jag kände. Till saken hör att far stammade och när han blev osäker blev det riktigt illa. Jag minns att en pojke på gården härmade honom och hur jag då jagade pojken. Jag ville verkligen slå honom, slå honom hårt. Det var bra för oss båda att han var så snabb att när jag väl fick tag i honom hade lite av mitt svarta sinne fått ett antal nyanser av grått.
Känslan av värde påverkas förmodligen även av vilket värde ens föräldrar tillskrivs i olika sammanhang. Min far utstrålade osäkerhet vilket fick andra att trampa på honom. Hur man kunde ge sig till att kliva på världens bästa pappa förstod jag inte. Just det där med att kliva på andra för att framhäva sig själv lärde jag mig mer om med åren. Ja, kanske du funderar, vad ska det vara bra för att göra så? ”The answer, my friend, is blowin’ in the wind” ,sjunger jag stilla i mitt skrivande.
Det är alltså inte bara barnen vi behöver tillskriva värde och lika värde utan alla människor. Sedan var det ju så i mitt fall att min mamma var någon annanstans och jag visste inte om jag hade något värde för henne. Barn behöver se tecken på sitt värde. Inga ord eller löften kan i det fallet ersätta handlingar och påtagligheter. När far prioriterade leksaker till mig fanns det utan tvekan dom som ansåg att jag var bortskämd. Pappa ville ersätta ett tomrum som han insåg fanns. Sådana tomrum kan inte ersättas.
När jag nu lärt mig förstå, åtminstone somliga saker i livet, vet jag att föräldrar älskar sina barn. Jag förstår såklart att det var så även för min mor men barn kan inte veta det, dom måste få känna.
Så ja det där med föräldraskap, det är ingen lätt sak och har med allt omkring att göra. Nog tänkte jag någon gång att jag ville fly undan med mina barn till någon skyddad öde ö och inte ville jag rusta dom för en hård värld. Barn är så mjuka och världen är så hård att man inte vill släppa det tag man måste släppa. Man försöker rusta barnen med kärlek, känsla av sitt värde och lust till världen. Man vill så gärna undvika att smitta med sin egen ängslighet och oro, ändå gör man så ofta just det. Varför förmår man så sällan vara lite bättre än den man blivit? ”The answer, my friend, is blowin’ in the wind, the answer is blowin’ in the wind”.
Jag kände med Pippi som liten. Hennes mamma var en ängel och hennes pappa kung på någon ö han glömt ta med henne till. Jag förstod att varken alla dessa guldpengar, hästen eller apan kunde kompensera för den saknaden. Men hon stod stolt och rak. När någon stackare blev slagen eller retad tog hon självklart itu med saken. Det ville jag också våga. Jag samlade på mig alla dessa olika bilder av dom som hjälpte dom svaga. Pappa läste och läste. ”Snälla bara ett kapitel till”, kunde jag vädja och det blev många, väldigt många kapitel. Han gav mig av sin tid och därmed en känsla av värde. Han kanske anande att allt det där skulle växa i mig och att jag en dag faktiskt skulle försöka hjälpa andra. Hur det gick med den saken? ”The answer, my friend, is blowin’ in the wind, the answer is blowin’ in the wind” men sagan är inte riktigt slut ... än.
För Bob, Astrid, pappa och mina älskade barn.