”Vi måste prata om islamism”. Med denna fega formulering inleder Ann Heberlein sin text i GP som bara, med all anspråkslöshet, vill föreslå att islam kanske är en särskilt ”våldsam religion”. Likt alla som vill vädra en förment ”politiskt inkorrekt” åsikt börjar hon med att låtsas som hon bara vill prata om ett problem, likt en orolig lärare inför kvartssamtalet med en elevs föräldrar – ”vi måste prata om Islams dåliga beteende i klassen.” En får ändå beundra den krassa ärlighet som islamofobi vanligtvis framförs med.
Förra torsdagen föll domen mot Radovan Karadzic, den forne ledaren för de bosnienserbiska ultranationalisterna och senare för Republika Srpska, den lilla region i norra Bosnien för vilken min födelsestad Banja Luka gjorts till huvudstad. Karadzic dömdes till 40 år i fängelse (märk väl, inte en livstidsdom) för folkmordet i Srebrenica, krigsbrott samt brott mot mänskligheten av tribunalen i Haag, Nederländerna. Domen ses av många som en försoning, och att rättvisa – både internationell och nationell – har skipats. 40 år. 40 år för ett folkmord. Ett mord på ett folk. Etnisk rensning. Ett försök att radera ut ett folk genom att mörda dom alla, förstöra deras livsmönster. Vad behöver en göra för att få livstid?
Många glömmer bort att Karadzic och hans bästis Ratko Mladic (vars rättegång i Haag fortfarande pågår) är produkter av hat mot muslimer och är en del av den islamofobi som sprids över hela västvärlden idag, vars icke-våldsamma falang sitter i många riksdagar över dagens Europa. Srebrenica och dess bödlar utgjorde inte något internt krig utan en våldsam förlängning av den förföljelse av muslimer som föranledde folkmordet. Bosniska muslimer sågs och ses än idag av ultranationalisterna i forna Jugoslavien som en kolonial kvarleva från ottomanerna. Inte ett eget folk med europeisk historia och rötter. Synen på muslimer i Europa som orientaliska, som ”den andra”, som grupper som inte delar Europas historia eller deltagit i dess utformning gjorde att Karadzic och gänget kunde driva en effektiv avhumaniseringskampanj vars kulmen blev koncentrationsläger, avrättningar, massgravar.
Religioner mördar inte, utan det är människor som apterar bomber. Det är något som de flesta brukade vara eniga om. En ideologisk eller religiös polityr svarar endast mot den typ av social bekräftelse som människor alltid söker för sina handlingar. Seriemördaren Peter Mangs intalar sig själv att han är en försvarare av den ”ariska rasen” (en fiktion som inte existerar); lasermannen på 90-talet snappar upp de stämningar som Ny demokrati fångade och ansåg sig ha ett folkligt mandat för att skjuta på invandrare. Karadzic lutade sig mot en slavisk ortodox skröna där de onda ottomanerna reinkarnerats i dagens muslimska bosnier och var på väg ”att ta över och förgöra Jugoslavien”. Tänk om denna vaneföreställning fick definiera kristendomen och alla som ”såg kristna ut”?
Karadzic är dömd, men hans djävulsbarn Repubublika Sprska lever och frodas. Det är i samma skala som att den nazistiska, ultranationalistiska rörelsen Soldiers of Odin tar kontroll över Skåne och utropar Malmö som sin huvudstad. Idag finns det omkring 80 000 bosniaker i Sverige. Lär av vår historia och upprepa inte forna Jugoslaviens misstag där hat och nationalism ersatte solidaritet och kamratskap. Där grupper ställdes mot varandra och fick bli representanter för homogena block istället för medborgare. Karadzic har dömts men folkmordets effekter kommer leva länge till.