Den sätter sig vänligt på näsan, vandrar sorglöst längst mitt ben varpå den flyger ett varv och landar som en jättepunkt i min bok. Jag tänker att just precis nu är flugan mitt enda problem. En liten kort stund i livet är den mitt enda problem, ett faktum som i sig förvandlar problemet till en sorts gåva. Sedan tänker jag på kor som dagarna i ända står som i ett moln av flugor och försöker njuta den sommar de längtat till hela vintern. Jag tänker på pappa, vars hela tillvaro kunde hotas av en envis fluga. En fluga kunde ta över allt fokus hemma hos oss när pappa ilsket jagade den runt i lägenheten.
Jag stannar ändå upp i mitt läsande, lägger boken åt sidan och tittar på molnen en stund. En okamratlig röst någonstans i bakhuvudet tycker att jag borde göra lite nytta i stället. Den kommer ofta den där rösten och visst finns det alltid saker man möjligen borde göra i stället för att titta på moln som drar förbi. Men ett intensivt arbetsår är nu förbi och jag måste på något sätt samla kraft för ett nytt. ”Man blir inte yngre”, som min dagmamma helt riktigt brukade påpeka. Som barn tyckte jag det var ett onödigt påpekande och en självklarhet som man ens behöver tala om. Nu förstår jag att den tjänar som en förklaring till att man kanske inte alltid orkar allt man skulle önska och att man därmed ibland, stundom, bara vill sitta och titta på molnen.
Behöver vi verkligen det där kravet på att prestera saker hela tiden? Ligger inte den saken med i paketet ”att vara människa”. Ofta kommer det där kravet som att något mer ska göras än det man förmår eller orkar. Vila utan att ha något att vila från blir ju aldrig riktigt någon vila. Vi vill samspela med andra, skapa saker och upptäcka saker. Kan vi inte bara utgå från det och tycka att det är naturligt att inte orka hela tiden? Att batterier kan ta slut och måste laddas, att vingar måste vilas, att själen kan bli bränd och måste hitta sätt att våga flyga igen och att livet inte är en tävling. Vi kommer alla i mål så småningom. ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”, skrev Karin Boye.
Vi borde inte sätta våra barn på det spåret utan i stället lita till den drivkraft som finns i att vara människa. När någon inte förmår mer borde vi alltid försöka förstå varför. Det finns nämligen alltid en förklaring, kanske inte en förklaring som skulle gälla alla men den finns.
Boken, som flugan ansåg vara i vägen för vår gemenskap, är en deckare. Den förträfflige polisen ska lösa ett mord. Offer och förövare är kända men han söker motivet. Även om en och annan i omgivningen föreslår att det kan handla om en vettvilling söker han envist vidare. Motivet är en förklaring till det som hänt. Självklart handlar det inte om en ursäkt för det gjorda men väl en förklaring. Kanske en kortsiktig, det som i stunden ledde till handlingen men kanske också en mer långsiktig. Som jag sitter där och tittar på molnen funderar jag på varför vi har så svårt att skilja på saker. ”Hen kan inte få göra sådär”, kan vi säga om en elev och när någon försöker tänka ut varför eleven gjort som hen gjort tycks alltid någon tro att syftet är att ursäkta det gjorda. ”Så du menar att hen ska få göra sådär”. Nej, kan jag då finna mig säga, jag menar att det finns förklaringar och att det i sig är ett löfte och en möjlighet till förändring.
Flugan och jag är överens om att vi inte är bättre än andra. Vi gör så gott vi kan flugan och jag. Flugan är inte ute efter att jävlas och självklart har den relativt svårt att förstå att den gjort något den inte borde.
Just som solen går i moln och jag börjar bereda mig på att plocka in dynorna kommer jag att tänka på alla som ”gått i mål” under året. Jag tänker på att man aldrig vet var mållinjen finns. Olika strävsamma resor genom livet tar slut, plötsligt och stundom helt oväntat. Somligas resor sammanfattas och recenseras trots att det är omöjligt fullt ut. Jag omfamnas av ödmjukhet inför allt detta just som regnet börjar falla stilla och flugan lämnar mig för att söka skydd.
Visst får vi bli förbannade på människor, muttra bakom ratten eller i soffan när vi ser saker vi upprörs av. Men vi måste faktiskt orka förstå att alla människor har sin historia och då inte bara för att just det är utgångspunkten för all förändring utan även för att vi själva mår väl av att inte tro oss bättre än andra.
Man blir inte yngre men i viss mån klokare och ändå sitter jag kvar häri regnet. I tanken skriver jag min krönika. Jag tänker att jag vill tillägna den till dom som blivit brända och just nu inte orkar mer.
Och än mer, just nu, hen som aldrig mer ska läsa en bok eller vifta bort en fluga.
Kram.