Jag har fått ett jobb jag älskar. Jag arbetar som bibliotekarie med ansvar för vuxenenheten utifrån ett interkulturellt arbete. Det är en bra arbetsplats, fikatiden är generös och jag känner mig efter min första månad mer än välkommen. Förra veckan började en arbetsdag precis som vanligt men under morgonrutinerna insåg jag att min politiska depression som hållit i sig ända sen senaste valet utvecklats till någon slags ”politiskterror”. Jag gick förbi en tidsskrift med Jimmie Åkesson på framsidan och upplevde för första gången ”historisk deja vu”. Där var han, allvarlig och välfriserad prydde han hela omslaget och det slog mig så starkt – det var såhär det såg ut i Tyskland under 1930-talet, i forna Jugoslavien under 80-talet, under-vilket-land-somhelst-som-svepts-med-i-hat-och-fascism-perioden. Folk gick till jobbet, fikade, pratade om vädret medan rasismen och fascismen prydde deras omslag. Det högg till av rädsla i mig men jag slog undan det och gick till dagens första möte.
Politisk terror. Det är ingen depression eftersom vi alla fortfarande går till våra jobb, vi hämtar barnen på förskolan, har parmiddagar och skrapar ihop till semestern. Vi fungerar men det gör människor under krig också, terror är ett konstant läge en lär sig att leva med. Det finns grader i helvetet och terror där ens hem bombas sönder versus terror där en kommunalt anställd är oroad över en tidsskrifts omslag går självklart inte att jämföra men det är likväl terror. Även förr i tiden så förgicks handgriplig fascistisk terror på ett statligt plan av omslagsbilder där dess våldsverkare packeterades om till män i kostym. Bilden talade sitt tydliga språk: här står en man med kompetens och modet att säga ”sanningen” om Sverige idag.
Det finns en enorm problematik med att extrapolera utifrån ett känt faktum sås om vi gör med andra världskriget och nazismen idag. Eftersom vi vet vad som hände under 1930-talet så sätter vi in allt som hände innan nazisterna i relation till nazisterna. Det som hände innan blir enbart ett förspel. Fascism, nazism, rasism, ”diktaturism” är inte något som uppstår ur tomma intet. Det är inte någon ”abstrakt ondska” utan det uppstår ur en genuin politisk utveckling med vanliga människor som aktörer. Idag pratar vi om att rasismen inte är lika illa som på 90-talet i Sverige eftersom det inte krävt lika många dödsoffer men vad är det vi egentligen väntar på? Att det ska bli lika illa? Värre? Vad och vilka har vi som måttstockar för hur illa det egentligen är? Nazisterna hade makten i Tyskland under flera år innan dödslägren inrättades och förintelsen var ett faktum. Det är inte lika illa som då med Jimmie och gänget föreslår nu att vissa grupper ska nekas medborgarskap och vill redan dela upp människor efter det där begreppet vi kommit överens om att det inte finns – ras.
Politisk terror. Det är det jag känner och det finns två responser på terror. En förlamande rädsla eller en aktiverande ilska. Jag tänker välja att reagera med ilska, att fortsätta må dåligt över varje rasistiskt utspel och dess normaliseringar för jag tror inte vi har en chans om vi börjar anpassa oss till situationen. ”Vi måste förhålla oss till verkligheten” skanderar många av våra partier idag men jag säger – Nej, vi måste förhålla oss MOT den. Den är vår att forma. Jag undrar om vi om sisådär ett halvt sekel kommer använda dagens omslagsbilder och nyhetsartiklar som underlag för humanioraforskning med temat – hur kunde det gå som det gick? Verkligheten är vår att forma. Glöm aldrig det.