När David Kay, en av de mest initiativrika och orädda vapeninspektörerna, beslöt sig för att utföra inspektioner på vissa platser utan att meddela de irakiska myndigheterna i förväg, tillrättavisades han av Hans Blix som insisterade på att man måste lita på den officiella informationen från Saddam-regimen.
Ju längre tiden gick under middagen desto hårdare blev Blix i sin kritik av Amerika och landets utrikespolitik generellt.
Saddam Husseins förbrytelser och kärnvapenambitioner verkade inte spela någon avgörande roll för Hans Blix när invasionen av Irak diskuterades och min fråga hur vi som världssamfund skulle hantera diktatorer som begick folkmord i sina egna länder möttes av påtaglig irritation.
Jag ansåg att mycket av kritiken mot invasionen i Irak var berättigad men påpekade samtidigt att Amerika hade spelat en avgörande roll både när nazismen besegrades och när man satte stopp för krigsförbrytelserna under Bosnien-kriget.
Blix ensidiga Amerika-kritik och undfallenhet inför en hänsynslös envåldshärskare kändes som ett eko från de massdemonstrationer mot Irak-invasionen som ägde rum i snart sagt varje huvudstad i världen under 2003. Intressant nog fanns det gott om plakat med texten ”Bush mördare” men inte ett enda med texten ”Saddam mördare” bland alla miljoner demonstranter.
Det saknas inte exempel i historien på ledare för demokratier som litat på diktatorer.
När den brittiske premiärministern Neville Chamberlain deklarerade att han säkrat ”Peace in our time” den 30 september 1938 efter sitt möte med Adolf Hitler trodde han blint på Führerns försäkringar.
Sverige är inget undantag vad gäller godtrogenhet.
Östen Undén var svensk utrikesminister under åren 1945-1962. Han kallade Sovjetunionen för ”ett rättssamhälle” och skällde ut Raoul Wallenbergs anhöriga när de gav uttryck för misstanken att de sovjetiska myndigheterna ljög om Wallenbergs öde.
Men gullandet med diktatorer kan ibland också vara en blandning av beundran, naivitet och ideologisk övertygelse.
Olof Palme slöt både Yassir Arafat och Fidel Castro i sin famn och i mullornas Iran ansåg Palme att man ”bygger upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet”.
Det tycks hos många finnas en uppfattning om att det är meningslöst att kräva mänskliga rättigheter av diktaturer eftersom man ändå inte kan förvänta sig något positivt gensvar.
Då är det betydligt enklare att kritisera demokratier som ju går att påverka på ett annat sätt.
Det faktum att det i historien aldrig funnits två demokratier som gått i krig mot varandra tycks helt ha glömts bort.
Vi vill tro gott om våra medmänniskor men vi blandar ofta ihop psykisk sjukdom med politisk eller religiös fanatism.
Det känns enklare att hävda att en tyrann eller terrorist måste vara spritt språngande galen än att acceptera att det finns mänsklig ondska.
Men historien har visat att godtrogenhet och naivitet kan leda oss mot avgrunden om vi inte agerar i tid.
Det bör vi komma ihåg oavsett om vi diskuterar vår militära försvarsförmåga mot öst eller möjligheten att beröva återvändande jihadister deras svenska medborgarskap.