Jag har gjort en halsbrytande klassresa.
Fram tills jag var 33 år levde jag mer eller mindre konstant på bidrag. Jag söp och satt fast hos Kronofogden. Jag var alltid pank. Men jag var också författare och som sådan tilläts jag sväva ut i bohemiska föreställningar om hur ett liv skulle levas. Hemingway söp ju…
Men så sökte jag hjälp och blev nykter. Då hade jag inte ens ett kreditkort. Jag visste ingenting om ekonomi. Tre år senare hade jag ett aktiebolag som omsatte närmare tre miljoner och ett privat pensionssparande. Jag fattade ingenting. Allt gick så snabbt.
Den här typen av klassresa är inte ovanlig. Många människor får god ordning på både sin ekonomi och sitt liv när de söker hjälp och själva börjar ta ansvar över sina liv.
Mitt liv rullade på. Men jag kände det hela tiden som om jag levde i en lögn. Det var något som skavde. Min tillvaro var som en kostym som satt illa.
Av tusen anledningar påbörjade jag sedan en omvänd klassresa. Över en natt förlorade jag alla mina inkomster. Jag gick ifrån att stå på ett torg i Venedig och förhandla med en av kvällstidningarna om jag skulle 170 000 eller 180 000 i månaden, till att bokstavligen dagen efter ha 4 000 spänn in till företaget. Jag förlorade alla mina sju olika anställningar på 48 timmar.
Alla redaktioner och bokförlag drog undan mattan av exakt samma anledning samtidigt. Mitt namn, alltså jag, var pestsmittad.
Då började äntligen punkaren i mig att ruska på sig. Jag började snickra mig egna plattformar, stod inte med mössan i handen och skrev vad de höga cheferna sade åt mig att skriva, utan skrev utifrån det hjärta som varit det jag följt genom hela livet.
Som förälder har man det dåliga samvetet som en ständig och efterhängsen följeslagare.
Att vara far är att känna sig ofullständig.
Dessutom har vardagen en skrämmande förmåga att lägga alla de där viktiga stunderna och samtalen på is. Rutinerna käkar mystiken. En del föräldrar glömmer till och med vilket bländande mirakel varje barn faktiskt är. Det är trötta ungar som ska upp ur säng, som ska ha kläder på sig, som helst inte ska använda valfri dataskärm som drog vid frukostbordet och sedan ska man se till att de kommer i tid till skolan.
Sedan leker vi viktiga på våra kontor och skickar spännande mejl till varandra. Kanske hinner vi spela lite innebandy med kollegorna och sitta bredbent i bastun och undviker att tala om känslor.
Sedan hämtar vi våra barn och ska hinna hem i tid för middag, läxor eller sagoläsning. Har vi tur hinner vi faktiskt också leka och krama våra barn innan vi börjar städa efter dem. Det är en värld av Lego och Frost-prylar som skapas och förstörs varje dygn. Det är lätt att glömma de där stunderna när vi låg tätt intill dem och såg deras rena ansikten precis när de ska till att somna, när vi såg hela meningen med allt röra sig som varsamma drömmar bakom de mjuka, vackra ögonlocken…
Efter en skilsmässa försöker vi göra tillvaron så skonsam som möjligt för barnen.
De flesta fäder gör verkligen allt för sina barn.
Jag är fattig igen. Jag var fattig när jag var ung också men den fattigdomen var mer på lek, en slags väntsal innan livet skulle börja.
På flera sätt är det värre den här gången eftersom livet jag hamnade i kräver att jag fortsätter att skuldsätta mig.
Ibland ser jag den moderna storstadsmänniskans fångenskap i bostadslån och blankolån och räntor och avgifter som de där kablarna som satt fast i Keanu Reeves i Matrix.
De har sitt grepp om oss och vi sitter fast för livet.