Solen skiner från en klarblå himmel, skingrar det gråluddiga för en stund. Snön däremot lyser inte alls vit från taken, eller nån annanstans, den lyser bara med sin frånvaro. I skolan övar vi inför årets julshow, jag har lyckats övertala eleverna att sjunga en sång, med stämmor och allt. Jag går in för rollen som körledare, vissa stämmor är ju ganska enformiga när man hör dem ensamma, eleverna är skeptiska, men när de hör effekten när alla sjunger tillsammans, är de med på noterna. Det blir nog bra, det är ett par veckor kvar. Ett par veckor ja, intensiva veckor, det vet jag ju. Själv är jag trött och vill helst gå i ide till sommaren. En vecka i solen, bort från allt julståhej väntar, det underlättar.
Under året har jag avhandlat många skilda ämnen här, semesterplaner, språkfrågor, skolfrågor och en del annat av livets glädjeämnen och vedermödor. Det har varit ett tungt år på många sätt, det allmänna världsläget, hot om kärnvapenkrig, metoo-kampanjen, klimatfrågor med mera, med mera. För egen del har jag gett upp en långvarig följeslagare i mitt liv, en kompis, tröstare, uppmuntrare, belönare. Det låter ju dumt att ge upp en sån, men nackdelen är att den inte är så nyttig, faktiskt farlig. Och dyr. Ni kan nog gissa vad jag menar. Men det har varit otroligt omvälvande, mycket värre än vad jag nånsin trodde att det skulle bli. Plötsligt är allt meningslöst, dystert, blekt och jag fattar inte hur jag nånsin kunde tycka att mitt liv var trist innan. Jag har ju tappat hela min identitet. All tid som plötsligt blir över på nåt konstigt sätt. Och var ska man göra av sig när det känns som om man bara vill krypa ur skinnet?
Läser andras skildringar av hur det kan vara, skrattar, gråter och känner igen mig. Och det går över, det blir lättare. Jag tänker inte längre på det varje minut, det kan till och med gå en hel dag. Sen ramlar insikten ner i skallen helt plötsligt – jag ska aldrig mer tända en cigarett, det är inte bara nu jag är lite duktig, en vecka till eller så, det är för alltid – och då är jag tillbaka på ruta ett igen.
Gråtfärdig, lättirriterad, ilsken, rastlös, känslorna åker upp och ner, ibland viss tillfredsställelse när jag ser hur pengarna på det nyinrättade kontot växer. Det är nog så att man får tänka på det som ett sorgeår, allt man ska göra för första gången, högtider, semestrar, resor, som denna nya människa. Jag hoppas verkligen att jag ska bli en sån som säger att det är det bästa jag har gjort, men jag är inte där än på långa vägar.