Det är fullt med folk vid det populära fiket vid Djurgårdsbron i Stockholm. Alla vill njuta av den första soliga vårdagen och kön ringlar lång till kassan där kaffe, bakverk och smörgåsar har en strykande åtgång.
Själv lyckas jag mirakulöst nog hitta ett ledigt bord precis vid vattnet och medan jag väntar på mitt kaffe lyssnar jag ofrivilligt på personen bredvid mig.
Mannen är i övre medelåldern, välklädd och han talar av allt att döma med en vän i mobilen.
Han sitter nära mig och pratar högt, länge och engagerat.
Först gäller det affärer men efter några minuter byter min bordsgranne samtalsämne abrupt. Nu handlar det om kvinnor och relationer. Mannen berättar med sorgsen röst att han blivit besviken många gånger och är rädd för att bli bränd på nytt.
Efter mer detaljerade beskrivningar av havererade förhållanden redogör mannen för sin hälsa och de mediciner han äter. Sedan kommer han till det väsentliga; ensamheten. Det finns ingen att prata med nuförtiden, hävdar han. Alla är så upptagna, ingen har tid. Och om någon frågar hur man mår så vågar man ju inte svara att det inte är så bra.
För vem vill sitta och snacka med en bitter och besviken gammal man?
Efter en halvtimme vandrar han iväg, min olycklige bordsgranne, lite kutryggig och med blicken riktad mot marken som om lösningen på hans livssituation fanns inbäddad någonstans i trottoarens asfalt.
Jag kommer att tänka på psykologen Susan Pinker vid McGill-universitetet i Montreal som forskar på människans livslängd och vilka faktorer som bestämmer hur länge vi lever.
På ön Sardinien finns sex gånger så många 100-åringar än på det italienska fastlandet och tio gånger fler än i Amerika. Och det beror inte på en glutenfri diet eller låg fetthalt i maten utan på många och täta personliga kontakter med omgivningen, enligt Susan Pinker.
Kvinnor lever i genomsnitt 6-8 år längre än män i i-länderna men på Sardinien lever män och kvinnor lika länge. Enligt Pinker styr den genetiska faktorn endast 25 % livslängden, de övriga 75 procenten avgörs av livsstilen.
Det finns två viktiga faktorer som har en avgörande betydelse för hur länge vi lever; nära relationer och social integrering.
Med nära relationer menar Susan Pinker vänner som verkligen bryr sig om dig, som undrar hur du mår och som utan att tveka kör dig till sjukhuset om en akut situation uppstår.
Social integrering är ett mått på hur man interagerar med sin omgivning. Hur många personer har du småpratat med under dagen som inte är nära vänner eller släkt, som till exempel grannen eller personen som sitter bredvid dig på bussen?
Sverige har flest ensamhushåll i världen, närmare bestämt 40 %. I Stockholm bor var femte invånare ensam.
Det har aldrig varit så enkelt att få kontakt och kommunicera med människor via sociala medier som nu. Och samtidigt har folk aldrig känt sig mer ensamma än idag.
Jag vet inte hur många patienter jag haft som sökt akut för ensamhet även om de inte säger det rakt ut.
Istället klagar de över depression eller kroppsliga besvär.
Just män söker sällan hjälp och när de gör det är de duktiga på att maskera ensamheten genom att skylla på magbesvär eller svårartad huvudvärk. Vissa patienter hotar till och med att ta livet av sig om de inte blir inlagda på en psykiatrisk avdelning, allt för att få vistas några dagar med andra människor och känna lite medmänsklighet.
Vi har helt enkelt bytt personliga kontakter mot nätkontakter, den levande dialogen över en fika eller måltid mot ett samtal via mobilen.
För min bordsgranne var kanske mobilsamtalet hans enda kontakt den dagen.
Jag ångrar mig att jag inte frågade hur han mådde.
överläkare i psykiatri, författare och skribent