Jag minns kvällen jag föll för henne. Hennes närvaro väckte något inuti mig. Det var som att se och uppleva ett fridlyst djur vakna ur sin dvala.
Hennes leende, hennes sätt att lägga håret bakom örat, hennes rörelser och doften av hennes hår satte mig i samklang med något sedan länge glömt.
Många människor lever hela sina liv i en sorts accepterad, stilla sorg. Man bryter sig inte ur sin fångenskap eftersom fångenskapen blivit hela ens liv. Man är fast i konventioner och föreställningar om vad kärleken är och inte är. Man accepterar och förlikar sig med livet helt enkelt. Man sväljer nederlaget, gör det till sitt.
När hon lade sig ner i soffan och jag lade mig bakom henne förändrades allting på en enda sekund. Vi såg en gammal repris av Lyxfällan på TV3 och jag kröp upp bakom henne så nära jag kunde utan att röra vid henne med annat än armen om henne. Hon lade sin hand på min arm och lät den ligga där och jag kunde känna hur andningen stillade sig, hur min värld äntligen fogades samman med hennes, hur allting som legat i krig lade ner sina vapen, hur friden som jag längtat så efter plötsligt bara var där. Jag rörde mig inte, andades bara. Hennes hår, hennes hud, hennes lugna andhämtning och vi pratade inte under säkert en timma, bara låg där, och det var som första gången igen och kanske är det detta som är kärlekens allra vackraste mirakel, att det får oss att göra allting för första gången igen, och jag var tolv år och i en garderob i ett mögelskadat radhus i förorten tillsammans med Linda Johansson från 4B och jag var sexton och kär i Maria Hansson och jag var arton och älskade Jeanette och jag var 22 och förlovad med Camilla och jag var 30 och låg i en annan soffa med Sofias kvarglömda kofta och i blixtbelysning blev jag alla mina tidigare älskande jag men mest av allt kändes det som om jag kommit fram, kommit hem efter en lång resa, en resa som inte upplevs så lång eller ansträngande när man är ute på den men som förefaller helt orimligt skrämmande när man äntligen kommit fram.
Jag trodde aldrig jag skulle komma fram. Jag trodde jag för alltid var dömd till att vara på väg, bort, ut, ifrån, men alla resor har egentligen ett och samma mål, nämligen hem…’
Poeterna, som jag som lärare ägnat så mycket tid åt att älska och läsa, hemfaller ofta åt sentimentalitet och banalitet när det handlar om kärlek och jag förstår dem eftersom kärlek är så i grunden banalt, enkelt, okomplicerat behöver man vara en riktig bra poet för att kunna beskriva den. Bara begåvade poeter vågar nämligen bli banala. Kärleken är inte intresserad av matematiska formler, språkliga experiment eller världsfrånvänt dravel. Kärleken är ren, klar, tydlig, begriplig och lättläst.
Därför är klichéerna sanna. Tiden stannar verkligen. Det gick säkert 5 timmar men inte för oss.
Världen utanför med sina människor, vanor och beteenden rörde sig runt sin axel, snurrade i sin rymd, men i den där sunkiga lilla ettan på Södermalm vilade vi i ett sorts stilla ljus, som solen ser ut några minuter innan den går ner en perfekt sommarkväll, också på teven där värdelösa program avlöste varandra, gick tiden medan vi förts in i den angränsande värld som alla människor älskar att vistas i men dit man aldrig får tillträde om man inte är förälskad och det spelar ingen roll med vilken iver och ihärdighet vi bankar på dess port, den öppnas bara när vi ger upp hoppet om att någonsin komma innanför den. Då slås den upp. Då möts vi av det aprikosfärgade ljuset och leds in i den värld vilken vi är menade och skapade för.
Rymden med sitt skrot utanför. Världen med sina plikter och sin kramp, sina krav och sin hysteriska jakt på allt det som hela tiden, och i samklang med jägarens intensitet, hela tiden rör sig precis utom räckhåll. När man stannar, stillar sig återvänder allt.