En "pennkork" har blivit till ett coronavirus.
När exakt min nu åttaåriga dotter insåg att corona fanns, kan jag inte svara på. Under våren började hon dock forma kommentarer som "innan corona fanns mamma, så var det så här och så här". Hon mindes tydligt hur det "normala" varit och hur det nu övergått i en "corona-episod". Nya rutiner skapades. I klassrummet stod lärarna redo med handspriten, eleverna lärdes snart in i att hålla avstånd, i matsalen var det personalen som lade upp maten och idrotten hölls utomhus. Utan dusch.
Som vuxen inser man ju att detta inte är ett normaltillstånd. Vi anpassar oss ett tag, hela tiden med siktet inställt på att återgå till det normala. Så fort coronaeländet är över. Vi när en dröm om hur det ska bli när pandemin släppt sitt grepp. Oavsett om det blir in i de vanliga gamla hjulspåren igen, eller in på en ny upptäcktsstig. Men för barnen kan denna verklighet te sig helt annorlunda.
Redan i våras kunde jag uppmärksamma att dotterns lekar med kompisarna antagit nya namn. I stället för att bli jagade av monster, IT eller vad det nu kan ha hetat, var det allt som oftast corona som fick de andra att springa det snabbaste de kunde. Att barn bearbetar händelser, upplevelser och intryck genom lek, och därmed lär sig förstå verkligheten, är välkänt. Så check på den.
Under hösten har coronalekarna fortsatt. Senast under julledigheten överhörde jag en lek dottern lekte med en kompis. De hade slängt ut alla gosedjur på golvet och målet var att inte nudda dem. Gjorde man det, behövde man snabbt uppsöka läkaren för att få medicin. Det skreks hej vilt. Var den där läkarstationen fanns, OM den ens fanns, blev jag inte riktigt på det klara med. Men förmodligen var barnen snabbare än vetenskapen. Även om vacciner just nu rullas ut i samhället.
En sak som dock inte är densamma längre, är dotterns minne. Från att ha kunnat prata i dåtid, om hur det var innan corona, är det nu på ett sätt helt blankt. Hon kan inte minnas hur det var innan. Corona har blivit det nya normala. "Inte så konstigt, corona har ju funnits en ganska stor del av hennes liv", som en kollega uttryckte det. Och ja, så är det nog. För min åttaåring är corona numera lika med det normala.
Helt utraderat är det förhoppningsvis inte. En nyfödd bebis känner igen sin mors hjärtrytm och personer i närhetens röster, när de föds. Så jag är säker på att hennes minnen kommer återupplivas när handsprit och social distansering i stället är ett minne blott!