Humöret är på topp. Jag riktigt flyger fram på uppdraget jag har gett mig själv och promenaden är frisk och rask. Det vänder dock ganska snart i den tropiska hettan som vi har ”välsignats” med den här sommaren och svetten lackar mycket tidigare än jag tänker erkänna.
Vägen hoppar upp och sliter mig i anklarna känns det som och träden fnissar åt den otränade korven som lunkar nedanför deras kronor. Jag är så varm att jag nästan bara vill lägga mig ner och självdö, vilket är starka ord från någon som var en suicidal ungdom, men jag ger mig inte riktigt än. Jag vill se det dom såg.
Häxorna.
Jag har nämligen begett mig in i Trollkäringeskogen som är Finspångs ständiga snackis, speciellt på somrarna sedan de började med de guidade visningarna.
Jag hade behövt en guide. Det här är nog andra eller tredje gången jag försöker hitta berget och misslyckats. Hade damerna haft mig som domare som förde dem till berget 1617 hade de nog basken mig klarat sig för jag hade kollrat bort oss allihop och gett upp.
Jag har, liksom i stort sett alla som bott i orten, hört om häxprocesserna sedan jag var barn och det är något som vi fortfarande pratar om då det är en spännande, om än mörk, del av vår historia. Kvinnorna som pekas ut som häxor av sina grannar, av anledningar vi aldrig kommer få veta, för att sedan ta flykt ut till Trollkäringegrottan där de lyckas hålla sig gömda tills de blir förråda av lågorna från sin egen eld. Elden som skulle bli deras skydd mot höstkylan men som istället blir deras baneman då den avslöjar deras position. Från den elden går det sedan vidare till nästa eld, den nedanför berget, där allt tar slut.
Idag bekämpar vi bränder i skogarna istället för att starta dem och vi knuffar tack och lov inte ner människor i dem, som det gjordes med Finspångs ”trollkärringar”, men är häxjakten över?
Är det inte varje vecka som en kändis ska hängas ut för vårt nöjes skull, eller någon politiker som ska be om ursäkt för en fadäs för att vi ska titta åt andra hållet för den stora skvallernyheten som var förra veckan?
Dammas det inte av irrelevanta anekdoter från flera år sedan för att få någon att målas i dålig dager?
Har vi inte mobbing på skolor?
Och i ärlighetens namn; finns det inte den där personen på jobbet som man pratar lite extra taggigt om?
Allt medan vi låter verkliga problem glida förbi.
Under 1600-talet när häxprocesserna var som värst, hade Sverige både hungersnöd och hög dödlighet bland befolkningen på grund av sjukdomar och fattigdom. Men den moraliska hammaren slog hårt över de dömda själarna och redde ut otyget som var problemet till allt det här (häxorna såklart) så de verkliga problemen försvann i periferin. För överhuvudena i landet tog ju tag i det. Eller?
Fokuset går så lätt över från det som är viktigt till det som är lätt. Det är lättare att prata illa om andra istället för att inse sina egna brister och arbeta på dem. Det är så mycket bekvämare att skrika om en händelse som har fallit i glömska istället för att ta tag i problemen som sker just nu.
Jag är inte ett dugg annorlunda här så jag beskyller ingen. Jag, precis som Hertigen och Hertiginnan av Östergötland 1617, har en djävul på axeln som viskar elakheter i mitt öra.
Det är något vi bör jobba på.
När ska vi sluta jaga häxor?