Att som förälder inte veta om man orkar mer. När inte ens kärleken ger kraft nog. När livet bleknar och det som kunnat roa inte ens snuddar vid den punkt där livslusten sitter. Att se sitt barn lida men inte kunna blåsa på det onda och säga; ”det går över”. Att prata med människor som förhåller sig till det man säger för att dom helt enkelt inte sitter i samma båt och saknar eller avstår den inlevelseförmåga som skulle krävas, för att förstå. För att till någon liten del förstå. När man tydligt kan uppleva att man blir som en tv-skärm som kan stängas av när betraktaren tröttnar.
Den tiger som kämpat för sitt barn faller utmattad ner i ett hörn av omständigheternas gallerbur och den hjärtats fågel som förmått stiga mot himlen genom stormar och regn flaxar utmattad under ett träd. När kärleken inte förmår det viktigaste i livet.
Trots alla de skyddsnät vi skapat av lagar och system faller en del igenom. Dessa fåtal blir godtagbara undantag i en värld av procentsatser och sifferfokus. De enda siffror som inte tillåter den sortens bedömning tycks vara kunskapsresultaten i skolan. Att just dessa är symptom på annat spelar uppenbarligen mindre roll. Jag tänker då på segregerade skolor, barn som mår psykiskt dåligt, elever med funktionsvariationer och barn som har svårt att samspela med andra.
Alla människor behöver få komma till sin rätt, få hjälp och stöd i stunder av utsatthet. Sjuka barn likväl som sjuka vuxna behöver ibland få hjälp och stöd tills dom orkar igen. Undantag och anpassningar behöver göras så att kontexten fungerar för individen mer än tvärtom. Sammanhangen, strukturerna och reglerna är ju sådant vi själva skapar så varför då inte låta dom bli till den öppna famn de lämpligen borde vara? Nåt att lätt passa in i utan att pressa sig eller förvränga sig.
Man kanske borde uppmuntra elever till allehanda lärande och därtill mäta det dom förmår istället för det dom inte förmår. Det finns ändå så mycket vi inte kan och förmår vi människor och de allvarligaste av dessa oförmågor är sällan kopplade till skolämnen. Det är sannerligen inte skolans fel att den är satt att förvalta ett förlegat tankearv. ”En skola för alla” heter det och det är inte skolans fel att just begreppet alla är så omfattande. Ju större ojämlikhet – ju mer komplicerat blir uppdraget att omfatta alla och när ”omfatta alla” betyder att alla ska nå samma mål blir det riktigt svårt.
Det bekymrar mig att vi till stor del ordnat saker så att den som har det, till synes och för stunden, bra, ska bedöma om den som har det sämre ska få hjälp eller inte. Den tanken utgår från en föreställning om att ”annars gör ju ingen nåt”. Alla kommer bara att vilja ha hjälp eller slippa undan. Även om jag inte är färdig vill jag påstå att livet lärt mig annorlunda. Man ska inte pressa människor, inte framhålla och mäta deras svagheter däremot välkomna deras lust och låta sig berikas av deras styrkor
Kan då inte varje människa då ses som ett under av förmågor? Med olika unika förmågor som bereds möjlighet att utvecklas? Finns det någon högre mening med att alla ska kunna samma saker? Är det rimligt att kräva och förvänta sig att alla ska nå samma nivå när detta ändå aldrig kommer att inträffa? Om vi nu anser att vissa mål är möjliga och behövliga för alla varför leder vi då inte alla till dessa mål. Om det nu finns kunskaper/förmågor som alla måste ha men som vi inte kan se till att alla tillgodogör sig kanske vi måste omforma kontexten. Alltså så att det varje människa måste omfatta blir möjligt. Vore det inte fint om alla kunde få lyckas, först med det man måste lära sig och till detta utveckla sina unika förmågor. Detta kunde då få ske i lust och glädje.
Enligt en stor enkät av Rädda barnen känner över hälften av de svenska eleverna en rädsla för att misslyckas i skolan, samtidigt som ännu fler känner sig stressade. Samma rädsla är ett återkommande tema i de berättelser som varje dag kommer in via mejl, chatt och telefonsamtal till Bris.
– Jag orkar snart inte längre, säger den förtvivlade mamman.
– Jag vet inte vad jag ska göra, han bara gråter när han kommer hem från skolan. Dom säger att han är lat och att han bråkar, men han är ledsen och osäker. Han säger, rösten spricker för mamman, att han inte vill leva!
Jag lyssnar. Jag vill säga att jag vet vad som ska göras. Jag vill säga att det kommer att lösa sig. Att som förälder inte veta om man orkar mer. När inte ens kärleken ger kraft nog. När livet bleknar och det som kunnat roa inte ens snuddar vid den punkt där livslusten sitter. Att se sitt barn lida men inte kunna blåsa på det onda och säga; ”det går över”. Det gör så ont när kärleken inte förmår det viktigaste i livet.