Jag tror också att det stämmer in ganska bra på att vara från Finspångs kommun. Det kanske känns som en tung kappa för en del att bära med sig men för andra, som jag själv, är det snarare en snuttefilt än en kappa. En trygghet att veta var jag hör hemma.
När jag flyttade från Igelfors och Finspång för att studera var jag en arg sextonåring, väldigt hungrig på världen utanför, men ju äldre man blir desto mer märker man att avstånd verkligen gör hjärtat ömt. Nu är jag en inte lika arg, vuxen, konsthistoriker som forskar om hemorten så ofta jag kan. Ju mer man tittar och ju mer man hör, desto starkare blir i alla fall min identitet som just ”Finspångare” och ”Igelforsare”.
Vi var ute på gökotta under Kristi himmelsfärd på Västkusten där traditionen fortfarande håller sig relativt stark, men som varit en företeelse i hela Sverige förr.
Man går ut i skogen fruktansvärt tidigt på morgonen (okristligt tidigt för en kyrkdag tycker jag som inte ens är religiös) och så äter man picknick och dricker kaffe, gärna med gök om man har åldern inne.
Traditionen kommer från att man inte ska höra göken för första gången på tom mage för då kan man bli gökdårad, och svälta eller råka ut för olyckor under året.
Hur som helst hörde vi ingen gök över huvud taget och jag deklarerade högt och ljudligt att ”Hade vi varit i Östergötland, då hade vi minsann hört gök!”
Det hjälpte troligtvis inte vårt göklyssnande att jag hade knäckebröd och skorpor som picknick, de två högljuddaste bröden kända för människan, men jag vet att man hör göken hemma. Jag vet precis vad jag har att vänta mig. Jag följer hela tiden vad som händer och vad som framför allt har hänt, då historikern i mig gärna ser bakåt.
Jag bodde i Uppsala i åtta år men kan fortfarande inte ens orientera mig där, men i gamla goda hemorten håller jag fortfarande koll på människor jag känt och platser jag varit på.
Det känns viktigt för mig att uttrycka det faktum att jag är så stolt över min orts arv för jag, precis som många andra, härjade om Finspång som ilsken tonåring och hur jag ville bort när jag bodde där.
Allt det ångrar jag nu.
Trots att jag har hatat här, har hatats här, varit kär och upplevt hjärtesorg här, har jag också varit som lyckligast och upptäckt mitt kulturintresse här, tack vare Finspångs slott och alla andra underbara kulturminnen och historier från vår ort.
Jag har hittat min bästa vän här, jag har vuxit upp här och jag hoppas någon dag kanske bli gammal här.
För när jag beger mig uppåt i landet, till orten som byggdes av kanoner och valloner, så åker jag inte ”Till Finspång”. Jag åker hem.