Gula löv virvlar runt mina fötter, nått som liknar snöflingor gör löven sällskap i någon sorts dans längs trottoaren och vinden sliter i mitt paraply. Jag hinner en stund känna att vinden kommer att slita upp mig mot den grå himlen likt en förgubbad variant av ”Mary Poppins”. Men detta är i högsta grad verklighet och mitt paraply vänder sig ut och in om och om igen. Det är svårt att påstå att detta är en skön promenad men jag vet att jag mår väl av att gå. Det ligger en belöning bortom denna vidriga upplevelse alltså. Som Mary Poppins skulle sagt: ” med lite socker i botten går medicinen ner.
Jag går förbi Gustaf Adolfsskolan, det är höstlov och ganska stilla på skolgården. Jag tänker på att jag åter läst om ”flumskolan”, om dåliga resultat och den Svenska skolans misslyckande. Än en gång kliver någon fram och pekar på en negativ utveckling. En någon som säkert vet hur allt borde vara. Någon som själv är mycket bildad och blev så i en bättre tid och i en bättre skola. Det är höstlov som sagt och många hårt arbetande lärare pustar möjligen ut. Läraruppdraget är omfattande och viktigt. Nog unnar jag dom ”lite socker i botten”, lite respekt och medskapande i stället för all denna lättsinniga kritik. I den passage som är skolan ska vårt splittrade samhälle samformas med lika möjligheter och värden. Skolan förväntas kompensera för allehanda svårigheter och samtidigt låta varje elev utvecklas så långt som möjligt. Allt detta är viktigt i en demokrati och möjligen helt avgörande. Den som verkligen vill allt gott för varje elev får slita hårt och lite respekt vore kanske på sin plats. Det är så tjatigt att allt med jämna mellan är skolans fel. Gärna utveckling och förbättring men ”med lite socker i botten” tack!
Jag vandrar vidare med nått sladdrigt i handen som jag vet är ett paraply men ser ut som någon sorts kvast. Så närmar jag mig Djäkneparksskolan som jag besökte härom dagen och då lämnade med en varm känsla. Jag letar lite efter den känslan alltmedan tafatta snöflickor blir till vattendroppar i mitt skägg. Jag mötte så engagerade pedagoger att jag liksom dansande tillbaka till kontoret. Nu undrar du säkert, så jag påpekar att jag skrev ”liksom” dansande. Dessa pedagoger blev liksom mitt ”socker i botten”.
Föreställningen om att saker ska genomlidas tilltalar mig inte. ”Grisar ska inte ha roligt”, sa Anton till Emil vill jag minnas. Jag tror att även grisar behöver ha lite roligt. Efter förmåga och omständigheter.
Även gällande skola och arbete finns en föreställning om vikten av att genomlida. Nog finns det arbetsuppgifter utan lust och glädje liksom det utan tvekan i skolan stundom saknas både det ena och det andra. Men att dessutom tro att saker görs bättre utan glädje och lust är en annan sak. Tvärtom blir allt så mycket bättre med ”lite socker i botten”. Detta sagt av en gubbe som förvisso inte alltid är så bra på att fånga lusten och glädjen. Men jag tränar. Jag hittar lusten i denna blåsigt regniga novembermorgon genom att försöka minnas en annan sång från filmen ”Mary Poppins”. Sången hette nog "Supercalifragilisticexpialidocious" och var ämnad att ändra saker till det bättre. Folk som ser mig tror nog att jag talar, eller i värsta fall sjunger, i mobiltelefonen. Regnsnön spelar ingen roll. Jag mer sjunger och tränar mig i form än går i skitväder på väg till jobbet.
Så bäste läsare låt oss uppmuntra våra pedagoger till stordåd för skolan är viktig och när någon åter mumlar om flumskola svara då bara: "Supercalifragilisticexpialidocious” Gärna med några små danssteg till.
Lasse Tennander skriver i sin sång Honungshöst: Dränk min höst i honung, fyll mitt glas med vin. Värm mitt bröst med ömhet lägg din längtan här hos min. Bjud min kropp på kärlek skölj min själ med din fantasi. Dränk min höst i honung kyss min mun med din.
Just så, socker i botten och möjligen över alltihop. Inte bara om hösten, inte bara novemberdagar med skitväder. Låt oss bjuda varandra på det och se drömmar slå in. Som på film!