(For english version, scroll down).
En av de roligaste saker som jag läst på facebook, var ett brev från en anonym till en tidning, som delas av flera. Avsändaren skrev: ”Jag försöker skaffa vänner genom facebook samtidigt som jag gör samma sak. Det är därför jag varje dag går nedför gatan och berättar för de jag möter vad jag har ätit, hur jag känner mig just nu, vad jag gjorde i går, vad jag ska göra senare och med vem. Jag ger dem bilder av min familj, min hund och när jag är i min trädgård, tar isär saker i garaget, vattnar gräsmattan, står vid landmärken, kör runt stan, äter lunch och gör samma sak som alla andra gör varje dag. Jag lyssnar också på samtal, ger dem ”tummen upp” och berättar för dem jag gillar dem. Och det fungerar precis som på facebook! Jag har redan folk som följer mig: två poliser, en privatdetektiv och en psykiater".
Kul? Eller kanske inte. I själva verket är detta väldigt tråkigt för mig, hur våra liv har blivit. Vi har sociala medier, men inget socialt liv.
När jag var en liten brukade min bror och jag gå med min mamma till parken. Vi träffade en massa nya vänner, spelade och pratade om våra förhoppningar och intressen, samtidigt min mamma brukade prata med andra mammor. Nästan varje barn jag kände gjorde samma sak. Det var vår facebook tror jag.
I dag spenderar barn mestadels av sin tid framför tv:n, bärbara datorer och andra enheter med att spela spel. När de blir tonåringar blir det playstation och facebook.
Min grannes barn var bara tre år när han fick sitt första egna facebook-konto. Kan han använda det?!! Om några år kommer våra barn att vara en ensamma vuxna utan koppling till verkligheten. Men det handlar inte bara om våra barn, det gäller oss också. När jag är i skolan tar alla människor första bästa tillfälle i akt att kolla igenom sociala medier – men hej! Kan vi inte prata med varandra i stället? Jag får veta nyheter om mina vänner genom facebook, även de jag möter varje dag.
Jag dömer dock ingen – för jag är inte bättre jag. Efter jobbet eller skolan, kan jag sitta med min mobil i timmar. Vi brukade prata med varandra, men numera pratar vi med våra mobiler eller datorer. Vi delar med oss av våra hemligheter toch känslor till facebook, inte till våra bästa vänner. Vi ler inte mot varandra, vi ler till våra skärmar.
Internet är bra när man tänker på avstånd, arbete, forskning och att hitta information. Det får folk att känna sig närmare, livet blir lite lättare. Men när vi är redan nära, behöver vi inte internet för att kommunicera. Vi är anslutna när vi är bortkopplade. Varför vi inte bara kan försöka att släppa våra enheter, stänga av dem och försöka titta på varandra, prata med varandra, precis som vi brukade göra förr i tiden? Människa till människa.
mariana.alsalem@folkbladet.se
English version:
Facebook is fun. There you can watch your friends' activity, news, funny videos and make new friends.
One of the funniest things I read on facebook, was a letter from an anonymous to a newspaper, which is shared by many. The sender wrote: ”I am trying to make friends out of facebook while applying the same principle. There for, every day I walk down the street and tell passers-by what I have eaten, how I feel at the moment, what I have done the night before what I will do later and with whom. I give them pictures of my family, my dog, and of me gardening, taking things apart in the garage, watering the lawn, standing in front of landmarks, driving around town, having lunch and doing what any body and every body does every day. I also listen to there conversation, give them the ”thumbs up” and tell them I like them. And it works just like facebook! I already have people following me: two police officers, a private investigator and a psychiatrist.”
Fun, ha? Or maybe not. In fact, this is very sad for me, how our lives have become. We have social media, but no social life.
When I was a little girl, me and my brother used to go with my mother to the park. We met a lot of new friends, played and talked about our hopes and interests, while my mother used to talk to other mothers. Nearly every child I knew did the same. It was our facebook I think.
Today, the children mostly spend their time watching television, laptops and other devices. When they become teenagers, it becomes playstation and facebook.
My neighbor's child was only three years old when he got his first own facebook account. Can he use it?!! In a few years our children will be a solitary adults with no connection to reality. But it's not only about our kids, it also comes to us. When I'm at school everyone takes the first best opportunity to check through social media – but hey! Why can we not talk to each other instead? I get to know the news of my friends through facebook, even those I meet every day.
However, I don't condemn anyone – because I'm not better myelf. After work or school, I can sit with my mobile for hours. We used to talk to each other, but now we talk to our phones or computers. We share our secrets and feelings to facebook, not to our best friends. We do not smile at each other, we smile to our screens.
The Internet is great when you consider the distance, work, research and find information. It makes people feel closer, life becomes a little easier. But when we are already close, we do not need the Internet to communicate. We are connected when we are disconnected. Why we can not just try to drop our units, turn them off and try to look at each other, talk to each other, just like we used to do in the past? Human being to human being!