Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Låt maskrosor vara maskrosor

Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT

Krönika2017-05-07 16:00

Grannarna lever verkligen för sina barn. Gör saker för och med dom hela tiden. Som förälder upplever man ofta just den tiden som mycket intensiv och önskar kanske ibland någon liten stund för det man själv vill göra.

När tiden med småbarn passerat och det står 44or i hallen, som man har svårt att förstå hur dessa kan tillhöra ens barn, undrar man vart tiden tog vägen. Det är lätt att då tro att den passerat helt men den finns kvar – i barnen. Varje liten god trygg stund finns där inne i dom och på det sättet är inget helt förbi. Nu ser jag föräldrarna spela basket med sina barn på gatan. Själv sitter jag fridfullt och läser om Janusz Korszak.

Janusz Korczak var barnläkare och pedagog och drev i trettio år ett barnhem för föräldralösa och övergivna barn i Warsawa i början på 1900talet. Han ville skapa en verksamhet som byggde på barnens demokratiska och aktiva deltagande i sin egen vardag. Janusz var inspirerad av Ellen Key vars bok barnets århundrade i början på 1900-talet gjorde sitt segertåg över Europa. Barn är människor precis som vuxna, konstaterade Janusz, men de saknar en sak som vuxna har: erfarenhet. Det är därför vår uppgift, som vuxna, att dela med oss av den och att vägleda barnen genom deras tidiga erfarenheter. Den vuxnes inställning till barnet bör inte präglas av inställningen ”Jag ska göra människa av dig” utan istället präglas av den sökande frågan ”Människa vad kan du göra av dig själv?”. Under andra världskriget deporterades barnhemsbarnen och Janusz till Warszawas getto och sedan till förintelselägret Treblinka. Trots att Janusz blev erbjuden fri lejd valde han att gå i döden tillsammans med sina barn. Och ingenting är helt förbi.

När jag läser om Janusz får jag lust att vara lite envist modig. Inte alls likt Janusz men utifrån samma föreställning om barn och barns rättigheter. Barn har rättigheter som finns formulerade i barnkonventionen. Vi vuxna ska se till att barnkonventionen blir till praktik och vi ska envisas till den grad att den som motsätter sig tvingas att klart uttrycka att hen inte vill ge barn dessa rättigheter. Den dag alla beslut som berör barn fattas utifrån perspektivet barns bästa i enlighet med barnkonventionen ämnar jag vila. En liten stund.

Men hur vet man vad som är barns bästa? Barn saknar ju, precis som Janusz menade, erfarenhet och kan inte alltid själva veta vad som är deras bästa. Även om vi vuxna har erfarenheter behöver det inte innebära att vi vet och förstår bättre. Vi lär inte med automatik av våra erfarenheter. Tvärtom tycks många av oss upprepa de fel vi gör i stort och smått. För att lära av sina erfarenheter krävs eftertanke och perspektiv på sig själv och andra. Dessutom släpar vi på saker vi inte ens vet fastnat på tvären i oss. Så när vi närmar oss barn bör det vara respektfullt och med insikten att barn har något att lära oss vuxna. Den vuxne är inte en självklar förebild.

Jag ämnar gå om kring med barnkonventionen likt en kyrkstöt och putta lite på var och en som tycks somnat från mål och mening. Jag vet att det inte kommer att uppskattats av alla. Redan vid små antydningar och frågor om man tänkt på barns bästa vid beslut kan det börja kännas lite obekvämt. Ibland undrar jag om mitt tjatande hittills alls varit till någon nytta. Så tröstar jag mig med att allt faktiskt finns kvar. Ingenting är helt förbi.

Barn bör få vara som dom är och beredas möjlighet att utvecklas till det dom kan bli. Det är bara när man ser till enskilda händelser som saker tycks vara barnens fel. Vuxna bör utifrån sin erfarenheter veta att alla handlingar inte har samband i tid och rum. De fel vi gör har ibland långa förklaringar och samband man inte lätt ser. Barn har ofta inte tillgång till dessa samband. Möjligen inte heller alla vuxna. Vi är alla människor som ibland behöver hjälp att förstå våra egna handlingar.

Kanske är det våren som får mig att mumla ”låt tusen blommor blomma” lite stillsamt där jag sitter med min bok. Kanske är det glädjen jag ser hos de basketspelande grannarna. Låt maskrosor vara maskrosor, tänker jag. Varför eftersträva likhet när olikheterna är så vackra?

I tider av nationella prov och bedömning vill jag fråga ”hur ser det ut med lyckan” är barnen lyckliga, ja lite grann, åtminstone stundom? Vet dom att deras olika funktionsvariationer som vi så ivrigt synliggör är sådant vi vuxna hemlighåller efter förmåga. Vet dom att dom har allt och förtjänar allt?

Janusz Korczak levde med barnen och följde deras upptäckande av världen mer än visade på vad de skulle upptäcka. Det är ett grymt misstag att tro, menade Janusz, att pedagogik är vetenskapen om barnet. Nej! Det är vetenskapen om människan. Den som inget vet om sig själv får mycket svårt att förstå barn.

Det är i sanning vår, ikväll spelar IFK och i Curva Nordahl hör vi ihop hur olika vi än är. Likhet i mål och mening kan mycket väl innefatta mångfald. Själv ämnar jag stå där som en lite utblommad maskros bland tusen andra blommor.

”Det är vi som är Norrköping”!

Krönika

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om