För lite mer än ett år sedan, när jag var beordrad att vila från träning och allt kändes lite tråkigare än vad jag tyckte var tillåtet, gjorde jag något som fick några att höja på ögonbrynen.
Jag hade ända tills då kraftigt motsatt mig det jag då gjorde och ska jag vara riktigt sanningsenlig var det lite med förskräckelse över hur jag skulle komma att tackla det nya som nu skulle komma till mig.
Jag har hela tiden haft en bestämd åsikt om detta fenomen och i det stora hela står jag fast vid mina åsikter, att det ofta är en plattform för eget beröm.
Men jag har insett att det även finns en hel del fördelar och att det bara är jag själv som kan styra hur jag vill bli påverkad eller låtas bli påverkad. En fördel är att återfå kontakt med gamla vänner, de vänner som tidigare i livet korsat samma väg som jag gått på.
Men hur många vänner man än har på Facebook så är det inget mot de vänner man har i den riktiga världen. De vänner man har på sociala medier är en sorts vänskap som inte kan ersättas av riktiga vänner.
Jag har några riktigt goda vänner som betyder oerhört mycket för mig. Jag har två familjer, den ena familjen är min familj som jag är släkt med och den andra familjen är min ”träningsfamilj”.
Vi är ett gäng som har tränat ihop i många år och vi har så mycket glädje av varandra och av vår träning. Numera träffas vi dock allt mer sällan, men en kväll skulle vi ses och jag bävade för att få frågorna, ”Är det bra?” och ”Hur är det?”
Ljuga och säga att det är bra, är inte något alternativ för mig och jag ville umgås med mina underbara vänner utan att behöva förklara hur det är och vad som inte fungerar, det är så deprimerande.
Trots detta ville jag så gärna träffa dem och då bestämde jag mig för att förekomma dem. Jag skickade dem ett sms, där jag bad dem om att inte fråga hur jag mår och hur det är, när vi ses.
Vart vill jag komma med det här? Jo, jag vill bara lyfta helt underbara vänner. Trots att jag efter cirka en timme, inte längre kunde sitta still på grund av smärta, var det inte en enda av dem som ens i närheten kommenterade att jag vred, böjde och sträckte på benen, flyttade mig i soffan och stundtals la upp mitt onda ben i soffan, bakom en av mina vänner.
Jag funderade på om de satt och var livrädda att säga något om vad jag höll på med. Kanske de bet sig i sina tungor ett par gånger under kvällen. Men deras handling, att de visade mig respekt med att inte kommentera utifrån mitt önskemål, är för mig bevis på riktigt underbara och sanna vänner. Jovisst, det finns riktiga vänner och dem ska man vara rädd om.