Dörrar och fönster har överallt stått öppna i fåfängt hopp om någon sorts svalka. Till och med grannes vilda, glada hund har tagit det lite lugnare med sina skutt och inte jagat humlor med samma energi som annars.
Min dagmamma hade en hund som hette Pia. Min dagmamma var en snäll tjock tant men Pia var min trygghet. När jag kom från ”lekis” och tillhörande kamratstress kunde jag ligga på golvet bredvid Pia. Det kändes som att hon kände av min sinnesstämning även om hennes lösning var ganska enahanda och till synes enkel, hon slickade mig i ansiktet. Usch, sa min dagmamma, låt henne inte slicka i ansiktet, men jag visste ju att hon tröstade mig. Jag gillade inte den ständiga tävlingen om olika saker på lekis.
Sedan var det allt skojbråk som handlade om att bli någon och visa sig stark även om det bra på ”skoj”. Det där passade inte ensambarnet Stephan. Jag gjorde ändå försök att bli någon i andras ögon och mitt sätt var att äta papper. Många var mycket imponerade och jag kunde få i mig två hela A4. Nåväl Pia såg på mig att jag hade haft det jobbigt och i hennes ögon var jag alltid någon.
När Pias Husse en dag inte kom hem från jobbet gick något sönder i henne. Husse var död och skulle aldrig komma hem men Pia väntade menade de vuxna. Hon förstår inte, sa min dagmamma. Det tyckte jag inte alls var konstigt för jag förstod inte heller och vem vet det var kanske inte väntan utan sorg. Jag var, som barn, helt säker på att jag som vuxen skulle ha hund, gärna en som liknade Pia. Men livet är inte en rad konsekvenser av beslut och tidiga önskningar. Livet blir i samspel och allt annat vore ju galet.
Man vet nu rätt mycket om hundars förmåga att läsa av känslor. Det har såklart forskats en del kring just hundars sociala förmågor. En del av hundars förmågor beskrivs annorlunda än människors. Få människor beskrivs som ”tillgivna” ändå har vi till c.a 80% samma gener.
Det där med att läsa av andras känslor är ju faktiskt många människor också bra på. Själv var jag helt beroende att att utveckla den förmågan som barn. Då pappa på den tiden ofta hade ”problem med nerverna”, som man då uttryckte saken, fick jag lära mig att tyda för att kunna undvika olika sorters utbrott. Detta är ju i sig en nyttig förmåga och en förutsättning för att samspela med andra men för barn kan det betyda att det lekfullt spontana förloras. Att man inte fullt ut är ett barn.
Min far var en fin man som verkligen gjorde sitt bästa men under vissa perioder behövde vila.
Förmågan att läsa av människor har senare i livet varit både en tillgång och en börda. Till den förmågan hör då även att förstå andra utifrån deras förutsättningar och därmed inte fastna i ” så där skulle inte jag ha reagerat” eller ”det där är väl inget att bli arg för”. När man arbetar med barn och unga är dessa förmågor såklart viktiga och signalerar ett genuint intresse. Samtidigt kan den som läser av andra få syn på saker som människor inte avsett att visa. Vi är ju inte bara det vi har i oss utan även det vi väljer att föra fram. När jag som tonåring provade alkohol gav den mig vila från just den där vaksamheten på andra. Jag förstod inte då hur illa det kunde ha blivit.
Den som är i beroendeförhållande tvingas lära sig läsa av den som har makten. Så kan det troligen vara för hundar och tyvärr för många människor. Men det är inte bara så. Min dagmammas hund stod inte i beroendeförhållande till mig och många människor använder den förmågan för att man lärt sig hur bra det kan bli eller för att man är genuint intresserad av någon. Inte bara så att man lägger undan mobilen utan dessutom sitt eget behov av bekräftelse för en liten stund. Det är stort att få den sortens intresse och det är något fint att vara den någon vågar öppna sig för om det handlar om svåra saker.
När någon visar mig intresse är jag alltid mycket misstänksam. Dels läser jag av personen, dels anser jag mig inte värd detta intresse. Lönesamtal med chef är en helt hopplös situation. Jag ser blicken mot klockan, ser när personen inte lyssnar fullt ut eller försöker sammanfatta. Eftersom jag inte anser mig ha något större värde är det hela helt logiskt men ändå mycket obekvämt. Men visst det har funnits undantag. I ett handledningssamtal lyckades personen på andra sidan bordet utstråla fullständigt fokus och intresse och efter en första fråga fylldes mina ögon av tårar. Genuint intresse kan öppna helt nya vägar men det krävs mod för att pröva dessa vägar. Vem blir jag när jag släppt alla skydd, kan jag leva då och skulle någon vilja ha den skyddslöse personen?
Man måste ju vara stark ibland och förmå möta ondska utan att gå sönder. Jag hör ibland föräldrar som undrar om dom inte måste lära sina barn att bli lite tuffa så dom klarar livet. Jag anser att barn ska få växa och bli hur mjuka som helst. De ska inte anpassas till en hård värld utan den hårda världen ska anpassas för att alla mjuka. Jag vill att mina barnbarn ska slippa klä sina svagheter i pansar och att dom ska komma att respektera andras svagheter. Allas lika värde var det vi talade om. Allas lika värde och solidaritet med svaga och utsatta!
Jag sitter alltså i skuggan och funderar på att skaffa hund och vad man kan göra för att skapa en mjukare värld, för barnens bästa såklart men även för att vi ska kunna dra gemensam nytta av allas olika vilande förmågor och talanger. Det är mycket ansvar med en hund, säger min kloka fru.
Hon har rätt såklart. Det finns många ansvar i livet men om vi gör så gott vi kan så duger väl det eller? Tänk om det är så, som Kay Pollak formulerade saken, att varje människa i varje given stund gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Ja och varje hund såklart.