Vän A: - Kan du sluta skriva om resor någon gång? Skriv bara något vanligt, typ om dina nyårslöften.
- Jag funderar på att skriva om hur det är att inleda det nya året som klimateriekäring.
Vän B: - Eh … det låter ju … kul … skriv om Liberiaresan! Gick allt bra?
- Nästan inga av oss fick magsjuka i alla fall, om det var det du menade.
I början av 2016 besökte Lois Hemgren från Liberia Dujar lärlingsutbildningen på Nya Bergska.
Hon föreläste om uppbyggandet efter inbördeskriget och om de 19 skolor hon startat upp i landet de senaste åren, bland annat en treårig lärlingsutbildning.
Meningen var att jag och en kollega skulle åka på rekogniseringsresa till Liberia för att ta reda på om ett eventuellt framtida utbyte med elever skulle kunna bli möjligt.
Efter en hel del förarbete slutade det i alla fall med att vi hade tre elever från tre olika yrkesprogram med oss på vår första resa dit i december. Jag kan lova att våra studenter fick mer kunskap, erfarenheter och förståelse än vad som nästan är möjligt på bara tio dagar. Jag ska ge några enkla och ytliga exempel i den här korta krönikan.
Huset vi skulle bo i hade både el och vatten, fick vi veta.
- Men vi kanske ska vara försiktiga så att inte varmvattnet tar slut, undrade min kollega.
- Vilket varmvatten? fick han till svar.
Självklart fanns det inget varmvatten i kranarna. Det gör inget när det är så varmt att inte bara klimateriekäringarna dryper av svett, men efter några dagar kom det inte ens en kalldroppe ur kranarna så vi fick ta vatten från tunnor istället. När vi skulle ta ut pengar så gick inte det.
Pengarna var slut i banken. Då åkte vi till den enda affären som tog visakort, men kortläsaren var trasig. Den dagen kunde vi inte handla någon mat, men vi kände inte att vi kunde klaga. De flesta i Liberia är hungriga varje dag, och vi hade möjligheten att ta ut pengar kommande dag.
Så försvann elen i vårt hus. Bensinen i generatorn var slut. Bensinen var slut på macken också. Det dröjde innan vi fick ström igen och det är väldigt mörkt halva dygnen i Afrika. (P.S. Packa alltid ficklampa och toapapper om du ska till Afrika.)
Vi besökte en by på landet för jag ville att våra svenska ungdomar skulle se hur många människor på vår jord fortfarande lever, i lerhyddor utan el och vatten. Människorna i byn var vänliga och visade hur de brukade jorden för hand. De hade mat och de som var friska mådde bra. Det som berörde mig var att det var för långt för barnen att ta sig till någon skola och för de sjuka eller skadade att ta sig till sjukhus. De lever också med hotet att förlora sin mark eftersom Liberia är ett litet land med växande befolkningsantal. Staten och privatpersoner behöver mark att bygga nya bostäder på. Den mesta tiden spenderade vi dock i skolorna. Likheter med svenska skolan finns.
Tydligen är det en global trend att anställa elevcoacher t ex. En fredag varje månad hade de sport och kulturdag i skolan, något som vi har i Sverige, men tyvärr inte lika ofta. Annars var lärlingsutbildningarna uppdelade i teoripass med katederundervisning, praktiska lektioner i skolan och praktikdagar ute på arbetsplatser, precis som i Finspång.
Vadå? Blev ni inte sugna på att resa till Afrika nu? Jag som hoppas att fler ungdomar ska få möjligheten att göra en liknande resa.
Nyligen var jag i en klass med trettio gymnasister. Ingen av dem ville åka till Afrika, men hälften av dem hade USA som drömresa.
Vän A: - Nu har du ju skrivit en krönika om en resa igen! Hur var det med nyårslöftet då?
Jag lovar att anstränga mig för att bli en bättre lärare, vilket kan bli en utmaning.
Som klimateriehäxa med svettningar och störtblödningar är humörsvängningarna minst lika märkbara som för de hundratals tonåringar som jag dagligen omger mig med.