Det sistnämnda kanske inte är så vida spritt än, men det är vad jag gör. Varje vinter läser jag på om krigarkungen Karl XII. Varför då?
Att jag läser om honom på vintern är för att han både kröntes och dog på vintern.
Att han är min favoritkung kräver en lite längre förklaring för jag är – precis som vilken normalbegåvad person som helst – inte för krig, vare sig historiska eller nutida.
Jag tycker också att det inte är okej att kasta ut berusade björnar från slott, hur underhållande anekdoten för eftervärlden än blir (ja det hände, jag skojar inte), men jag tycker att han var en fascinerande ledare. För en ledare var han.
Han är den kung som legat mest i skyttegravar av alla våra konungafödda kungar och det beundrar jag då jag, liksom de flesta under trettio, har haft ofantligt mycket olika arbeten och chefer, och drar paralleller med dessa.
Under Karls styre i bataljonerna så fanns det ett kamratskap från att ha arbetat tillsammans med varandra under stor press och bakom en stark auktoritet som visade vägen in i striden, gärna först med dragen värja. Men dagens kamratskap på arbetsplatser kommer ofta ur ett gemensamt förakt mot en eller flera chefer, och tyvärr är detta inte alltid obefogat.
Karl tog bokstavligt talat kulor för sina ”anställda”, medan på en del arbetsplatser svarar chefer inte ens i telefonen efter klockan tre en fredag när det hettar till kring öronen.
Jag är inte en av de som ska klaga högst för jag har haft den ofantliga turen att ha fått arbeta under en hel del chefer jag tycker om och som rusar ur skyttegraven först för oss andra. När man har en sån chef så arbetar man effektivt, mycket och gärna. Då finns det inget vi och dem mellan arbetare och chefer, utan man allierar sig bakom sin ledare för att marschera mot det gemensamma målet.
För kan man förvänta sig lojalitet om man inte ger den först?
Kan man kräva respekt om man inte förtjänar den?
Kan man vara kung utan folk?
Kan man vara ledning utan att leda?