Jag kan inte säga att jag "lider av klimatångest". Det har blivit lite av ett modeuttryck och jag har ofta svårt att haka på trender, snarare ställer jag mig lite tvär till sådant som alla andra gör. Lite bara för att. Men då och då får jag den där obehagliga känslan i magen av att inte hinna med. Att tiden liksom rinner mig ur händerna. En svidande känsla som pockar på min uppmärksamhet och bäddar för tanken att jag förstör något som jag inte ens har vett nog att förstå att jag förstör.
När jag gick på dagis (ja, på min tid var det dagis och inte dagens förskola med läroplaner) hade jag och min vän Anders kommit på en egen lek där vi var "bumlingar". Exakt vad bumlingar var för något är oklart men med händerna grävde vi oss djupt ner i sandlådan så att sanden sprutade över både fröknar och husfasader. En av fröknarna, antagligen för att stoppa det obekväma i att personalen behövde plocka sand efter varje stängning, talade om för oss att vi var tvungna att sluta gräva. Skulle vi ta oss lite, lite längre ner i marken så skulle vi komma ner till lavan. Den skulle då spruta upp och alla skulle dö (som sagt, lite skillnad mot dagens pedagogiska verksamhet).
Det här gav mig som barn exakt samma magsmärtor som de jag känner idag. En panik över att vara maktlös. Hur kan den dödliga lavan finnas så snart under sandlådan på Dunderbacken? Tänk om någon annan sticker spaden lite för djupt, vad gör vi då?
Jag höll ofta utkik efter olika träd som jag och min familj kunde klättra upp i när lavan kom. Insikten av att någon annans handlingar kunde påverka min egen överlevnad gav mig otrolig existentiell ångest.
Lavan har ännu inte kommit. Men Overshoot day, då våra årliga resurser tar slut, kommer varje år. Och 2019 tidigare än någonsin. I början av 90-talet, då jag och Anders lekte bumlingar i sandlådan, kom Overshoot day i början på oktober. Nu är resurserna för en hållbar jord slut redan i juli.
Jag struntar i om du tycker att klimatstrejk är fjantigt och proklamerar varje människas rätt till att få äta sin lördagsstek. Det spelar mig ingen roll om du cyklar till jobbet genom regn och rusk eller köpte din dieselbil i god tro. Jag vill bara att du gör något. Jag vill att alla små framtida Idor ska slippa spana efter evakueringsträd när klimatförändringarna kommer med extrema temperaturer och väderfenomen. Och det klarar vi bara om alla gör något.