Jag kommer liksom ingenstans. Jag tar mig en halvmeter i taget känns det som. Jag är rädd för livet. Det låter säkert fånigt men det är det närmaste jag kommer. Rädslan. För allt. För andra människor, för kärlek, för vanor, för ledan, för tristessen, för allt det som jag någonstans trodde att jag skulle ha förlikat mig med vid det här laget.
Varje dag är en nystart. Jag förlorar så mycket mer än jag vinner. Jag är som en spelberoende som tror att den stora vinsten ska slå in.
Inte ens när jag vinner kan jag låta det betyda något för mig. Jag är immun mot framgång.
Under tiden ger människor upp. Hon som bär mitt hjärta i sin hand ger snart upp. Jag klandrar henne inte. Jag är nykter och skötsam, jag arbetar och stretar på men jag får inte ihop tillvaron. Jag får inte ihop någonting. Jag rör mig på gatorna som ett spöke från en annan tid. Jag lyssnar på musik som jag lyssnade på som ung, då när jag drömde om allt det jag har nu och så har jag det, mitt skrivande, mina framgångar, mina nederlag (som jag vattnar och sköter om de där nederlagen) och de betyder ingenting. Det är som att gå in i och ut ur osynliga rum.
Det enda som händer är att tiden går. Som den skenar under mina fötter. Jag sitter drömmande vid ett bussfönster och väntar på att saker ska slå in, att livet ska hända, när det händer överallt omkring mig. Jag är oförmögen till allting. Jag kan inte handskas med något verkligt överhuvudtaget. Det enda jag kunnat i hela mitt liv är att sätta ord på det kaos som kommer som en storm från fyra väderstreck på samma gång.
Som om jag är här för denna enda anledning, att skriva.
Jag hör från allt och alla att man ska ta sig samman. Sluta gråt. Ta dig samman. Var stark.
Jag tror allt mer tvärtom. Jag tror vi behöver nå den där botten flera gånger under våra liv, för att vi verkligen ska känna det trampade jordgolvet under fötterna.
Ibland känns det som ingenting av det som sker är på riktigt. Det enda, förutom mitt skrivande, som har något värde är mina barn och den kärlek jag känner till de väldigt få människor som står mig nära. Allting annat är regn som drar in och försvinner.
När jag bodde i Norrköping brukade jag ta nattliga promenader genom staden. Jag brukade strosa under träden, korsa spårvagnsspår och Nya Torget, gå nere vid vattnet intill roddklubben, se in och upp i lägenheterna som låg i de stora stenhusen nere vid vattnet. Jag såg in i människors olika liv och världar och jag brukade undra vad som drev dem, som om jag inte vore en av dem, som om jag ständigt alltid var dömd till detta förbannade påtvingade utanförskap.
Inatt drömde jag att jag öppnade ytterdörren och mötte mig själv. Jag höll i en revolver som var riktad mot mig.
Våra blickar möttes och jag minns att jag inte kunde avläsa något alls ur den där blicken.