Men Bellman lät sig inte nedslås. Istället skrev han om glädjen som liksom ligger ovanpå sorgen och vinner – för det mesta, mot alla odds. Att Bellman fortfarande är oändligt poppis beror säkert på att det han diktar om är så tidlöst. Glädjen som blandas med sorg kryddat med en rejäl dos humor och glatt humör går fortfarande hem i stugan. Bellman vågar tala om det svåra: Om döden, om sorgen. Därför bottnar hans humor, den blir inte meningslöst flåshurtigt flams, Bellman vågar inte bara tala om det, han vågar även skämta om det.
Om man googlar ”vi måste prata” så blir det 24 miljoner träffar lite drygt. Att tala ut om problem är poppis. Om man däremot googlar ”vi måste skämta” så blir det ”bara” 5 miljoner träffar, varav toppresultaten handlar om att det minsann inte är okej att skämta om allt.
Humor är fantastiskt. Att skratta är väldigt nyttigt. Att kunna skratta gör att vi har det lättare att klara av motgångar i livet och höja blicken. Att kunna skämta om sig själv är kanske viktigast av allt. Humor är en sorts vaccin mot pessimism och surhet. Därför måste vi våga prata - om att humorn är hotad.
En helt ovetenskaplig undersökning ger vid handen att humorns status har sjunkit. Kolla bara på vad som hände med Killinggänget! Mycket av deras humor skulle inte kunna produceras idag och Glenn Schyffert, Jonas Inde och Andres Lokko har blivit trista. Robert Gustavsson har blivit ironisk dansbandsmusiker. Det är väl bara Johan Rheborg som har humorn i behåll.
Det finns alltid folk som kommer att bli stötta av humor. Det finns alltid nån som kommer att ta illa vid sig. Humor kan vara plump och osmaklig, rent av omoralisk. Men humorn är inte ett verktyg för att uppnå en perfekt värld utan en möjlighet att överleva i en icke-perfekt värld. När vi idag läser om att unga blir deprimerade och stressade över motgångar i livet så dyker tanken upp att det kanske är lite underskott av humor som ligger bakom. Vi är ganska bra på att lyssna och bekräfta de unga i sitt dåliga mående, men är vi tillräckligt bra på att skämta om det, om livets svårigheter?
Vi vuxna i skolans värld måste våga föregå med dåligt exempel. Vi måste våga skämta och släppa fram skrattet. Vi måste låta våra barn få driva med oss, med varandra och skratta. Inte hela tiden, men ibland måste vi inte bara våga prata om det – vi måste våga skämta också.