Dessa små ensamma ting får mig att bli lite knasig. Den ensamma bilen måste jag bara parkera bredvid så att bilen åtminstone får en tillfällig kompis. Vanten hänger jag upp på en gren och inbillar mig att den kanske lättare blir hittad då. Fotbollen mumlar jag några värmande ord till på avstånd. Knäppt.
När jag var liten tyckte jag synd om mina legobitar som hade hamnat på golvet. Dammsugaren var ett monster som skulle sluka dom, men jag lyckades oftast rädda dom. Farsan som gärna sög upp dom var inte så sentimental. Det gör väldigt ont att trampa på sonens jäkla legobitar.
När det är dags att ”återvinna” bilen (döda den) blir jag nedstämd ett tag. Minnet av alla stunder vi hade ihop ger mig skuldkänslor. Ja, så där håller det på. Ensamma och trasiga saker slår an en hjärtesträng. Jobbigt.
Men min åkomma är ändå en mild västanfläkt jämfört med andras problem. Min fru är sjuk på riktigt. Hon utvecklar känslomässiga anknytningar till papperslappar. Alla brev som hon någonsin fått ligger sparade i lådor. Det kan jag delvis förstå. Tyvärr kan hon inte säga hej då till gamla uppkopierade uppgiftspapper (hon är lärare), overhead-blad, facit, obsolet kurslitteratur, kvitton. Böcker kan vi bara glömma. De stannar kvar! Om jag försöker ställa en diagnos måste det bli ”pappersamorös”. Hon älskar allt i pappersväg, på ett sjukt sätt.
På teve visas det program om så kallade ”hoarders”, det vill säga folk som har samma åkomma som jag och Annika men tusen gånger värre. Det är tragiskt att se hur folk tvingas bygga gångar i allt samlat skräp för att kunna ta sig från ett överbelamrat rum till ett annat. Det är kanske dit vi är på väg? En dag kanske det dyker upp ett tv-team i Kimstad för att föreviga våra högar med stenciler och gaffelpärmar med gamla räkningar. Eller finns det ännu hopp? Om Annika läser den här krönikan kanske hon vaknar upp och inser vad hon håller på att ställa till med? Klassiskt fall av förskjutning inser jag precis när tanken tänkts. Jag är ju lika sjuk som hon.
Jag fipplar lite med den trasiga actionkameran som ligger på skrivbordet. Den har legat där i nästan ett år och varje dag får den lite kärlek. Snart kanske jag är redo att kasta bort den. Men inte riktigt än.