Jag har följt glasbrukets upp- och nedgångar både i nutid och från början av 1800-talet, då jag har skrivit om ämnet, och konkurser har det inte varit ont om direkt. Den här gången kändes det dock som att det var den sista konkursen.
Jag vet inte varför men jag hade en aning.
En stor del av min familj har arbetat vid bruket även om det är länge sedan nu, men man släpper liksom aldrig bruket. Jag kan tänka mig att det är så för de flesta kring bygden vars förfäder har en historia här. Man har glashjärta.
"Hemikring" verkade folk inte så oroliga. Varför?
Jo, för dem har sett det förut. Jag har stirrat mig blind på böcker och glömt att det är ju ändå östgötar gudskelov som det handlar om, och även om denna specifika östgöte är en byggnad så innehåller den samma starka grund i landskapet och hemmamarken som vi som lever och andas anses ha.
Så kom även den glädjande nyheten att glasbruket köpts upp. Igen.
Denna gång är de nya ägarna inte östgötar, men de verkar förstå vad den här historiska verksamheten betyder för landskapet utan att försöka driva ett företag av melankoli.
Men det största arbetet ligger inte hos dem utan hos oss.
Det är dags att vi förstår vad svenskt glas är och varför det under århundraden har haft en så enorm slagkraft både utomlands om i hemlandet.
Svenskt glas är kvalité och tradition. Man kan inte gnälla om att svenska industrier flyttar sin verksamhet utomlands samtidigt som man smuttar på en GT i ett Ikea-glas man köpt för man tycker det är så dyrt med glas som är munblåst i hyttorna.
Nu säger jag inte att vi ska bojkotta Ikea för det är också ett svenskt företag, men i den uträckningen som går bör vi köpa glas från de svenska glasbruken.
De pengarna vi sparar på att köpa en madrass från varuhusjättar kan vi väl lägga på ett gäng glas från vårt eget glasbruk? Vårt enda östgötska glasbruk.
Och var för guds skull inte rädda att använda era glas. Glas går sönder, så är det bara, men de ska inte stå och vittra bort i ett vitrinskåp. Vill vi inte att de vi älskar mest och vi själva ska njuta av vackra ting varje dag? Att våra efterkommande ska komma ihåg att en sådan där servis serverade alltid den här personen saft ur.
Jag hoppas att jag inte hade helt fel i mina aningar när jag tänkte att det här var den sista konkursen för bruket, men jag hoppas jag har fel anledning.
Kanske kan vi alla göra vårt för brukets, och ortens, överlevnad och låta detta bli den sista konkursen.