Utsikten från mitt köksfönster har de senaste månaderna utgjorts av ett husbygge. Inget stort eller högt hus, bara en villa. Eller egentligen började allt för flera år sen, då det plötsligt dök upp små baracker, typ byggbaracker, i olika stadier av förfall, strax bredvid nämnda husbygge. Vi fattade ingenting, vad är det som pågår? Vi smög bort och tittade på kvällarna och fattade ännu mindre. Det mesta var ruttet och uppmurket, inuti kunde man se spår av korv- och läskförsäljning, lotter och kaffe, eftersom prislistor fortfarande satt upphäftade på väggen. En vas med blekta, stukade plastblommor stod kvar i ett fönster. Med tiden har en del av barackerna försvunnit igen, det har snyggats upp och nu byggs som sagt ett riktigt hus på tomten. Ingenting av detta har med mig att göra, det kommer inte att påverka eller störa mig nämnvärt - så nära är det inte. Men jag följer bygget med nån odefinierbar oro i själen. När jag försöker förklara för min man skakar han bara oförstående på huvudet och jag fattar väl egentligen inte heller vad det handlar om. Det är nog bara det där med förändringar som jag har svårt att hantera. Jag har haft i stort sett samma vy utanför fönstret i över tjugo år, plötsligt bryts den bilden. Jag är INTE förändringsbenägen, om jag skulle påstå det i en jobbansökan till exempel, skulle det vara en grov lögn.
I mitt barndomshem möblerades det i stort sett aldrig om, det kan ha tillkommit saker och något plockades bort, det köptes ny soffgrupp, men allt ställdes på precis samma sätt och ställe. Jag ändrade sällan saker i mitt eget rum heller. Min kompis däremot hade världens pytteminsta rum, men det fanns nog inte ett enda möbleringssätt hon inte hade provat sina saker på - det skulle väl möjligtvis vara att ställa möblerna på varann eller upp och ner. Jag minns att jag alltid kände ett visst obehag varje gång hon ändrat allt igen.
I mitt eget hem möbleras det heller sällan om, det är ju liksom optimalt som det är. Och i sanning är det inte mycket som byts ut, det tillkommer mest nytt. Har just nu två nya tavlor som borde hängas upp, men för att kunna det måste något plockas ner - men vad? Beslutet får nog mogna ett tag till.
Men så plötsligt smäller det till och jag bestämmer mig för att förändra nästan hela mitt liv - nu eller aldrig liksom - inget jobb i höst och allt är som ett gungfly. Samtidigt är jag tacksam för att jag valde att göra det just nu, eftersom hela mitt arbetslag till hösten ska byta arbetsrum - och det vet jag faktiskt inte om jag hade klarat!