Arlanda flygplats mitt i januari, ultralöperskan Frida Södermark frågar mig hur jag har laddat upp inför Marrakech halvmaraton 2015 och jag svarar lugnt: med vattenfast mascara. Som utbildad kostrådgivare reser jag iväg två veckor och föreläser för en grupp svenska proffs- och amatörlöpare. Från Östergötland hela vägen ner till Marocko.
Frida kan beskrivas som en av de mest energiska kvinnor jag träffat, matematikläraren som bestämde sig för att satsa heltid på sin passion, inspirera genom löpning. Med en stor ryggsäck tar sig Frida världen runt, spontant hamnar hon kring obesprungna bergstrakter ibland in i främlingars hem. Jag är istället den bekväma kvinnan, jag vill veta var jag ska bo, rent hotell, gärna med skönt spa och sen kan jag vara spontan i val av restaurang och shopping. Två helt olika kvinnor i samma rum, humor. Varje morgon innan frukost följer jag med gruppen på en så kallad ”lätt” morgonjogg på 5-7 km.
För er vetskap har jag sprungit en mil två gånger i mitt liv och det var för ett decennium sen. Loppet närmar sig - "Ska du inte springa Mix?" Jag faller för grupptrycket. Frida varnar kvällen innan att hennes maraton kan bli lite kort men det är ingen fara, själv kan jag knappt sova för snart väntar mina 21 km. En rosa keps, fashionabla brillor, tights, svart långärmad löpartröja, nya löparskor. Om jag stupar ska jag i alla fall göra det med stil. Startskottet kommer, tänker på andningen, 6 000 löpare som sällskap, jag blickar upp mot Atlasbergen och den afrikanska himlen, hör publiken som peppar längs med vägen och efter 12 km kommer vattenpåfyllning med apelsinklyfta.
Frukten skulle jag ha låtit bli för vid 15 km kallar plöstligt nöden, inte en toalett i sikte. I bakhuvudet hör jag Fridas ord; ”blir det kris så får du låta det komma, det händer i löparvärlden ibland”. Vad är det här för sport! Kallsvettig saktar jag ner, magen i uppror, publiken försöker peppa mig men de förstår inte hur jag besparat dem en oförglömlig syn om jag lyssnat på rådet i mina ljusa tights. Jag ser ett apotek, kliver ur avspärrningen, stängt. Fortsätter in mot en marknad och efter 50 meter ser jag en mattaffär med fyra slöjade kvinnor. Jag går in och gör desperata tecken och kroppsspråk, de tittar på mig och pekar uppför en trappa. Ger ett stort tacksamt tack innan jag lämnar kvinnorna som gråter av skratt. Efter en kvart är jag tillbaka in i loppet, sista 3 km går benen på sista versen. Tiden blir 2 tim 28 min 34 sek. Mascaran sitter kvar.