Pappas födelsedag. Det känns rimligt att vid någon tidpunkt minnas honom lite extra. Tänka en stund över hur det var och blev. Så denna lördag är pappas, skriver Stephan Andersson.
Som ung var far nyfiken på världen och osäker på vad han ville ägna sig åt. Han tog anställning på en båt och kastade sig därmed ut på de vida haven. Även om han visste att hans mor var sjuk kom telegrammet som en chock när de befann sig i New Yorks hamn. Telegrammet från hans far berättade att han borde komma hem fort då modern inte hade långt kvar. En förstående kapten, som kaptener i alla former bör vara, gav honom ledigt och han tog första bästa plan till Sverige. Som 24åring förlorade pappa sin mor och farfar sin älskade fru.
Pappa som fortfarande bodde hemma blev den som lagade mat och städade. Farfar hade ingen erfarenhet av sådant så pappa gjorde så gott han kunde. Den lilla familjen fördubblades två år senare då jag föddes och dessförinnan hade mamma flyttat in. Det var ju gott om plats i två rum och kök. Ytterligare två år senare skiljdes mor och far och pappa fick efter rättegångsbeslut vårdnaden om mig. Så levde vi ihop farfar, pappa och jag i vad jag i efterhand tror, fem någorlunda harmoniska år. Sedan dog farfar och pappa blev ensam med mig. En oro fastnade i pappa, en otrygghet och en bristande tilltro möjligen. En kort period av livet hade allt varit möjligt efter en lite jobbig skoltid med mobbning och sjukdom. Den perioden av möjligheter blev kort. Som ensamstående far utan närstående släktingar hamnade frågan om självförverkligande långt ner på göralistan.
Det är så lätt att få för sig att man är den man är av egen kraft. Det är så lätt att missa omständigheter som möjliggör eller omöjliggör saker. Jag fick mellan varven bli den starke i pappas och min lilla familj, jag fick utbildning och perspektiv. Jag blev inte kvar på gjuteriet utan fick tillfälle att utveckla mina förmågor vilket för all del kanske inte var en så stor sak i mitt fall. Fars talanger fick stå tillbaka för livet och jag vet att han hade många. Allas talanger får inte möjlighet att blomma vilket, om så vore, skulle berika världen. Somligas väg ut i ljuset och upp på karriärstegen är välordnad och smidig. Som man klättar på den där stegen eller står där i ljuset bör man förhålla sig ödmjuk. Dom vidunderligaste rösterna fick kanske aldrig sjunga, det vackraste penseldragen kom möjligen aldrig att dras och de allra vackraste dikterna blev måhända kvar djupt inne i någons själ eller kvävdes av smärta. Någon i publiken kunde ha varit aktören, någon beundrare hade kunnat vara beundrad och varje klok kapten bör begrunda det slumpmässiga i att just hen är den som bestämmer och delar ut order.
Kanske känner jag någon sorts skuld utifrån att all min fars tid och kraft gick åt för att ta hand om mig. Vilka drömmar hade han, hur hade han önskat forma sitt liv om det hade varit möjligt? Jag bläddrar i gamla fotoalbum och ser far på olika tillrättalagda bilder men flest är bilderna av mig. Kanske ville han inte annat med sitt liv än det han lyckades skapa. En någorlunda trygg uppväxt för sin son. Senare, långt senare, ville han regelbundet kolla upp att allt var okey med mig och med tiden även att allt var okej med min familj. Han fann stor vila i att så var fallet, någon sorts lycka rent av. Hela sitt liv skapade han i det lilla på olika sätt utifrån den konstnärliga förmåga han nog visste att han hade men aldrig någonsin hävdade. Han såg tydligt andras storhet men den egna förmågan doldes bakom dåligt självförtroende och stundom darrande nervtrådar. Tanken, att trycka ner andra för att själv synas mer, fanns aldrig hos pappa.
Jag har sett far tryckas ner och trycka ner sig själv, därav kommer att jag reagerar starkt mot sådant. Jag förväntar mig omtänksamma och ödmjuka kaptener och dom stora ska se noga var dom sätter fötterna. Inga svaga ska trampas på, den starka känslan bär jag med från min uppväxt. Så du är nära mig i mina tankar pappa, alla dagar men särskilt idag. Du tog barn på allvar på samma sätt som du tog alla människor på allvar. Allas lika värde satt djupt i dig, allas värde utom ditt eget. Det är en sorg att begrunda just den saken. Somliga får komma till sin rätt, somliga hyllas och aktas. Andra gör sitt i skymundan. Somliga får möjlighet att blomma andra får aldrig bli det dom kunnat bli. Det finns dom som förblindas av strålkastarljus och egen framgång och tror sig förmer. Att vara människa är stort, mer behöver ingen vara.
På din sista dag pappa, åt vi jordgubbar och grät ihop. Jag är glad att jag hann säga dig hur stolt jag var över dig. Sedan kunde vi sitta där och gråta ihop i vår gemensamma stolthet och lite över livet som går så fort och ibland gör så fruktansvärt ont. Du hade slutat tro på mänskligheten men du visste att jag skulle envisas ett tag till. Du oroade dig för hur barnbarn och barnbarnsbarn skulle få det och vi skrattade när du sa att du hoppades att dom, som Hasse Alfredsson sjöng, ”får ett glas öl”. Jag tror fortfarande på mänskligheten för, du vet pappa, framtiden finns i barnen!
När man ser på hur barna växer upp och står i,
kan man undra om barna nånsin får det som vi?
Om det finns jobb, om det finns mat
om det är drägligt där dom bor,
finns det får och kor och vatten och luft?
Kan dom sola sig gratis, finns det blommor och blad?
Har dom fläsk och potatis, kan dom ta sig ett bad?
Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl
men man hoppas att barn ändå får ett glas öl.