En bro kan vara så mycket. Den kan leda över, förbi, bort eller hem. Broar kan förena och skapa möjligheter. En bro kan vara byggd av några men användas av andra. Nyhemsbron, mitt i Finspång, är vägen till och vägen från, mest av godo men samtidigt läskigt och livsfarligt hög. Bron har fått spela roll i två av mina böcker. Den ena slutar hoppfullt. Den andra i katastrof. Den 20:e april i år körde jag under Nyhemsbron och såg en flagga med hakkors hängandes i broräcket. Jag parkerade förstås och gick dit och tog ner tyget.
När jag lämnade nazistflaggan till polisen berättade de att de fått in en anmälan tidigare under morgonen om en flagga med svastika upphissad i kommunhusets flaggstång, men när polisen kom dit var flaggan redan borta. För mig är det obegripligt och obehagligt att det finns människor i Sverige som hyllar folkmord och firar Hitlers födelsedag. Förintelsen är en central och viktig del av historieundervisningen i skolan, ändå kan den ibland gå nästan omärkt förbi. Att få möjligheten att resa till före detta koncentrations- och förintelseläger är något som jag önskar att många fler fick, både ungdomar och vuxna. Att stå på dessa platser underlättar förståelsen av vidden av grymheterna och konsekvenserna.
Jag har haft förmånen att göra den här typen av resor med många grupper under många år och tycker att alla skolor i Sverige skulle erbjuda så kallade toleransresor. Förintelsen har påverkat ofattbart många länder och människor i flera generationer. Jag kom nyligen hem från en resa tillsammans med familjemedlemmar till förintelseöverlevare. Vi gjorde en resa i Vita bussarnas spår genom södra Sverige upp till Stockholm. Resan började vid en numera betydelsefull bro, som inte fanns då 1945, när bussarna åkte färja över till Sverige.
Vid kanten av ett blåsigt Öresund hörde jag Mordechay berätta om sin mamma Sofia som överlevt förintelsen och kom med en av de vita bussarna just där. I Malmö fick vi gå in i en av bussarna, kanske den som Sofia åkte med. Jag satt på förarplatsen när Mordechay berättade vidare. Kanske på samma säte som norrköpingskillen Axel Molin en gång satt när han ingick i Röda korsets och Folke Bernadottes räddningsaktion. Axel avled förra året men jag har hört hans berättelser. Vår resa fortsatte, fast vår buss rattades av Janne Bark, i Sofias spår och vi hamnade så småningom i Finspång och Doverstorpslägret vid Mo gård. Där på Doverstigen 8 tillbringade Sofia sin första tid i Sverige. För första gången kunde hennes barnbarns barn plocka blåbär på samma ställen som Sofia en gång kanske gjorde. Tillsammans med gruppen följde vi även i Rivkas spår. Rivka överlevde också förintelsen och kom till Sverige. Första tiden tillbringade hon på Monbijouskolan i Malmö som då användes som beredskapssjukhus. Idag är det skola och fritidshem och vi fick komma in och se lokalerna. På Visingsö var vi välkomna in på SIS Stigby som idag driver sluten ungdomsvård men som efter andra världskriget var flyktingförläggning. Där i den vackra matsalen hade Rivka också suttit. I Kvarsebo driver Verdandi sommarläger i lokaler som 1946 blev en internatskola där Rivka bodde innan hon flyttade till Israel. Från de här platserna kunde Rivkas dotter Irit och hennes barn och barnbarn spela in filmer, visa, berätta, sjunga och skicka hälsningar till 90-åriga Rivka som på så sätt kunde vara med på resan om sin egen historia, fast hon gjorde det från Israel. Under resans gång la vi märke till att på de platser där det efter andra världskriget ställdes upp för människor som skadats svårt av förintelsen, där jobbas det fortfarande humanistiskt för människors lika värde på olika sätt. Broar byggs mellan platser, generationer, mellan dåtid och nutid. Såhär i efterhand har jag fått reda på vilka det var som inte ville se en nazistflagga på förvaltningngstorget i Finspång och tog saken i egna händer. Att det var några ungdomar, som jag
råkar känna, gör att jag gärna är med och bygger den där nya bron - rakt in i framtiden.