Utanför FN:s flyktingorgan UNHCR:s byggnad i Beirut ringlar sig köer av tusentals människor. Det är tidigt på morgonen i Levanten, som betyder soluppgång. Innan solen försvunnit ner som ett
illrött klot bakom Medelhavets rand kommer termometern att peka på 35 grader celsius i skuggan.
För mig och mitt resesällskap är det bara att gå förbi de köande: barnen och åldringarna, friska, sjuka eller skadade, välklädda och trasiga, här finns alla sorter.
Jag och mitt sällskap slipper köandet och blir mötta av FN-personal, får lämna våra pass och gå direkt in i den stora byggnaden.
Vi får se hur dagen ser ut för de människorna från kön som hunnit bli insläppta till första väntrummet.
De har fått en kölapp och väntar på att flytta till nästa väntrum för att registreras med hjälp av ögonscanning. Efter det väntar långa förhör i små bås. Här gäller det att
ha de rätta dokumenten med sig, till exempel pass och vigselbevis. Några går därifrån med nya tider till nya förhör. Kanske måste de ta sig till Amman, Turkiet eller Syrien ett speciellt datum på ett exakt
klockslag. De som inte har pengar till biljetter eller blir insläppta i länderna blir bara kvar i Beirut.
Tack vare kontakterna på UNHCR får vi möjlighet att besöka flera flyktingläger i Beirut och södra Libanon. Lägren är stora, ibland lever fler än 30 000 människor tätt där. Misären går inte att
beskriva i ord och även om flera hjälporganisationer som Läkare utan gränser och Röda korset/Röda halvmånen arbetar inne i lägren finns fullt av droger och kriminalitet. Här växer nya generationer upp och vet inget annat. Tjuvkopplade elledningar går kors och tvärs, ibland så tätt att de liknar jättelika spindelnät. Ibland så lågt att jag måste huka mig för att gå under, i de trånga
gångarna mellan ”husen”. Dessa livsfarliga ledningar dödar flera människor i veckan. Eftersom flyktinglägrens områden inte får växa mer trots att antalet människor i dem ökar byggs lägret istället ut på höjden. Många ”hus” blir så höga som sju-tio våningar. Byggda illegalt med spillvirke och vad som går att få tag på. Ja, det händer att byggnaderna rasar ihop och människor omkommer. Flera gånger under åren har olika extremister som tillhör olika politiska/religiösa grupper tagit sig in i lägren och massaker efter massaker har varit ett faktum. Senast i augusti i år.
Vid utkanten av lägret finns en minnesplats där 1 500 personer ligger begravda. Vi vet också att Daesh/IS gömmer sig inne i vissa flyktingläger. Senare blir vi vittnen till en demonstration som Syrian Social Nationalist Party håller på Hamra street mitt i centrala Beirut. Flera hundra män och kvinnor i svarta uniformer. Stöveltramp, kampsånger, flaggor med svastikaliknande symboler svajar.
UNHCR ordnar så att vi får träffa kvotflyktingar som ska komma till Sverige i oktober. FN:s bilar tar oss till olika familjer som har sådant skyddsbehov att de måste få komma till ett nytt land. ”Min”
familj består av en kvinna från Irak och hennes sex barn. Hennes man har redan blivit dödad. Han var muslim, medan kvinnan kommer från en kristen familj. Hon lever gömd och kan inte gå ut. De
två äldsta sönerna har fått jobb i Libanon och kan betala det dyra rummet de hyr i en villa. Den äldsta sonen är 19 år. Det ser inte ut som om han vill flytta till Sverige. Kvinnan hade önskat att få
komma till Kanada där hon har en släkting, men det blev Sverige där hon inte känner någon, som ska bli hennes nya hemland. Jag försöker berätta om Sverige, om skolsystemet och andra saker
som kan vara bra att känna till. Hon tycker att det känns pirrigt, men hon längtar efter att få komma hit och börja sitt och barnens nya fria liv. När chauffören i FN-bilen ska åka vill hon inte att vi ska lämna henne.
Det finns de som säger att vi har flyktingkris i Sverige. Den som varit i Shatila och Burj el Barajneh har svårt att hålla med. Däremot kan mottagandet bli bättre och världen kan samarbeta för fred så
att färre människor måste fly från sina hem.
När jag ställer mig i den långa kön till passkontrollen på flygplatsen för att ta mig hem till mitt välordnade liv i välfärdens Sverige, går solen ner i Levanten. UNHCR:s kontor har stängt men kön
av människor utanför är fortfarande lång. De hann inte komma in och kunde inte registrera sig
som flyktingar idag. De kommer att försöka i morgon, när solen går upp, igen.