”Din fucking idiot!” Den svenska flickan är 9-10 år gammal och hon är arg på sin pappa.
Scenen utspelar sig på en strand i Spanien där jag befinner mig.
Miljön kunde inte vara mer idyllisk.
Solen skiner, det är 26 grader varmt, en lätt bris sveper över stranden där jag ligger och njuter av ljudet av vågorna som rullar in mot stranden.
Men plötsligt störs lugnet av det ursinniga barnet.
Tydligen har pappan stänkt vatten på sin dotter när de båda badade i havet och nu är hon förbannad. Förbannad och kränkt.
När de båda kommer upp ur vattnet börjar dottern rikta sparkar mot pappan som försöker få tag i hennes armar, inte för att i första hand få henne att sluta svära och slåss utan för att blidka henne.
”Men du stänkte ju vatten på mig”, försvarar han sig lamt, som för att få henne att inse logiken i händelseförloppet och ett försök till ursäkt.
Men flickan ger sig inte.
Förolämpningarna fortsätter att hagla liksom sparkarna.
Och det slår mig att en liknande scen vore omöjlig i de flesta andra länder i Europa.
Jag har tillbringat mycket tid i Italien, Spanien och Frankrike och blotta idén att kränka eller sparka på en förälder är helt absurd.
Så varför tar sig just ett svenskt barn sådana friheter? Och varför accepterar vissa svenska föräldrar att barnen beter sig som små våldsverkare?
Kanske hänger det samman med det faktum att barnen verkligen har tagit makten i Sverige som min kollega David Eberhard skrivit om.
För om barnen har makten över det mesta i livet anger de ju också samtalstonen och dikterar beteendet inom familjen.
Fucking idiot blir det nya normala, helt enkelt.
Numera kan föräldrar som har svårt att hantera sina barn få hjälp via kommunen.
På Östra Göinge kommuns hemsida ställs till exempel frågan:
”Upplever du som förälder att du och ditt barn har svårt att komma överens?
Är din önskan att få mer kontakt med ditt barn? Hur vill ni ha det i er familj?”
I Karlskrona kommun erbjuder föräldrasupporten ”vägledning kring små eller stora utmaningar i vardagen”.
Till föräldrasupporten i Luleå vänder sig föräldrar som ”upplever att det blir mycket bråk i vardagssituationer”.
Samtidigt visar siffror från Socialstyrelsen att den psykiska ohälsan bland barn i åldern 10-17 år fördubblats under åren 2006-2016 och bland unga vuxna i åldern 18-24 år med närmare 70% under samma tidsperiod.
Jag tror att det finns ett direkt samband mellan bristfällig uppfostran och psykisk ohälsa hos barn och unga vuxna.
För vilken start ger man barnen i livet om de får bestämma över allting och inte sätter gränser för deras beteende? Eller om föräldrarollen ersatts av en kompisroll?
Om barnen växer upp med orealistiska förväntningar och föräldrarna inte talat om för dem att livet också innehåller motgångar, bäddar det för psykiska besvär. Och vilken arbetsgivare vill anställa en ung person som inte behärskar de mest elementära, sociala koderna eller som inte kan hantera de problem som kan uppstå i jobbet?
BUP kan inte vara en ställföreträdande förälder.
Både barn-och vuxenpsykiatrin är idag hårt belastad och köerna långa.
Då är det extra viktigt att barn med svåra psykiska besvär som verkligen behöver hjälp, ges företräde.
Det är inte acceptabelt att barn med till exempel neuropsykiatrisk problematik ska behöva vänta i många månader i kön till BUP för att barn, som inte lärt sig vad gränsen går för accepterat socialt beteende, står i samma kö.
För dålig uppfostran är inte detsamma som psykisk sjukdom.
Att ge barnen en god förberedelse att klara av vuxenlivet måste främst vara föräldrarnas uppgift, inte samhällets.