I årets startfält av Bråvallafestivalen finns om jag räknade rätt 72 artister. 18 av dessa akter har jag hört talats om. Hälften av dem i sin tur kan jag säga att jag har hört musik av också. En finns i skivsamlingen och ett gipsypunkband har jag faktiskt sett live tidigare. En lite dryg tiondel har jag alltså någon slags relation till. Det är inte så kartigt!
Och varför skulle då en sådan iakttagelse vara intressant över huvud taget, jo för att det naturligtvis säger något och ställer detta i relation till var man är just nu.
Det fanns en tid då musiken i mitt liv var utomordentligt viktig, både som identitetsskapare och som berättelseskrivare av och om mitt liv. Jag har funnits med i sammanhang där vi mer eller mindre ägnat oss åt utpräglat kultursnobberi, där vi inte drog oss för att döma vettighetsnivån på en person utifrån vad denne hade för alster i sin skivsamling.
Vi pratar tidigt 90-tal, då hela den brittiska indie- och Manchestervågen svepte över oss och vi skavde på 410:an in till stan i svarta kavajer med dålig passform och gick på Nya Strömmen och upplevde alla de nya svenska band som uppstod i dess svallvågor. Det lästes poptidningar och Ginzakataloger och jagades runt för att vara bland de första som upptäckte just det där bandet. Mårta hade nog bäst koll på England ändå, och min kusin Patrik försåg mig med allt matnyttigt från Amerika, och man konsumerade musik och litteratur 24/7, för att det just var så viktigt.
I dag är det annorlunda. För det första har musiklyssnandet förändrats radikalt och utbudet har genom den nya tillgängligheten formligen exploderat. Det säger något när den senaste riktiga skivan jag köpte var Thåströms ”Den morgonen” 2015, på Statoil av alla ställen.
Men har mitt musikintresse degraderats till en dryg tiondel? Nja, jag vet inte, men det har som sagt förändrats. Dessutom har jag av olika skäl fråntagits initiativet i hemmets musiklyssnande. Andra, starkare och modernare krafter har helt enkelt manövrerat ut mig.
Jag är fullt medveten om att inte Bråvallafestivalen främst riktar sig till sådana som har Dylan och hans omgivning som sina största husgudar och som har slutat se storheter i smått träskiga tältnätter. Men jag ska gå dit, i alla fall en dag. Dock har jag inte fått välja själv, det har festivaldebuterande tonåringen och Håkan avgjort. Det blir säkert kanon och jag har efter den fredagen kanske uppgraderat min moderna musikkoll till en fjärdedel. Bara en sådan sak, men just nu är den här musiken livsviktig för några andra.