Fler och fler sitter på konditorier och har anställningsintervjuer. Den arbetssökande gnider sin handsvett mot byxa eller kjol. Arbetsgivaren, ofta en lycksökare som raggar personal och har god avans på det, ställer frågor som den sökande försöker svara på utan att alla ska höra vad som sägs.
Ett jädra oskick att låta en arbetssökande schavottera inför öppen ridå. Öron spetsas och rodnaden stiger på den eventuellt kommande slavens kinder. Har dom inga kontor att ta emot sina mjölkkossor på? Tider måste hållas enär nästa man till schavotten traskar i regnet utanför kondiset.
Inte ens en slät kopp kaffe bjuds det på. Laptopen och några pappersark ligger utströdda på bordet, liksom för att markera upptagna platser. Runt om sitter vi andra, liknande vittnen för att beskåda den dödsdömdes ryckningar och harklingar. Några gamla skolbetyg och vitsord från före detta arbetsgivare kastar bödeln en hastig blick på och fortsätter högt sin avrättning.
Är vi så desperata, över att kanske få ett dåligt betalt halvtidsjobb, så vi låter oss hunsas så pass illa? En kallelse, kanske från Arbetsförmedlingen, har landat på hallmattan och en liten gnista av hopp sticker till i magtrakten. Äntligen är kanske en längre period av arbetslöshet till ända.
Löner nämns lika högt som om man pratar om helgens storfångst i fiske. Helt plötsligt vet dom flesta av oss att den utlovade lönen är knappt mer än en fattigpensionärs månatliga tilldelning. Den sökande nickar lite skamset och bödeln ser glad ut åt att slippa gå i klinch för att försvara dusören.
Nervösa fötter under bordet vittnar om en förskräcklig utsatthet. Kallelsen blir alltmer skrynklig i den sökandes hand. Kroppsspråket vittnar om ”ta-mig-härifrån”. Bödeln ler och knackar ned några bokstäver i laptopen.
Vid bordet intill sitter ett förälskat par och flätar varandras händer över två halvätna kanelbullar. Deras blickar och kroppsspråk vittnar mer om samhörighet och en annan framtidstro än den arbetssökandes strax bredvid.
Livet, denna tombola av nitlotter, känns plötsligt som en sidovinst i en bingolokal. Likt ett gupp i vägen studsar man till och tappar greppet om den som styr och så ligger man där i diket och räknar stjärnfallen på himlavalvet. Önskar sig än det ena, än det andra. Kylan smyger sig på och ens bortre gräns i A-kassesystemet börjar bli ett enda stort mörkt hål. Vägs ände är inte alltid en grusväg med utsikt över en stilla tjärn.
Vägs ände kan också bli ett kafébord där en glipa till fortsatt överlevnad, kan vara ett halvtidsjobb som städare på kvällstid, då kontor och liknande stängt för dagen. För inte är det väl så att dom ”riktiga headhunters” sitter böjda över en liten laptop på ett konditori för att göra upp om bonusar, fringisar och väl förberedda fallskärmar?
Nä, att sitta på ett kafé och försöka föra ett samtal som kanske renderar i en tids frist från arbetslöshet och knapphändiga inkomster, är mer än lovligt skamligt.
Likt en arkebusering där ögonbindel inte ens är tillåten...
Skärpning!