Jag skriver krönika igen och nog har jag en del på hjärtat. Dessutom är det vår och ännu en gång är allt möjligt. ”Det är snart höst igen”, skulle far ha sagt. Inte för att han var en inbiten pessimist eller en sur gammal gubbe utan mer för att stilla sig själv och inte rusa ut som en aningslös kalv på grönbete. Jag har lite av det där, en del saker ärver man. Jag aktar mig för att aningslöst ge mig hän och begrundar alltid vad hemskt som kan inträffa. Men jag planerar att en vacker dag verkligen ge mig hän, liksom på chans.
Barn lever ofta aningslöst just för att dom faktiskt saknar förmågan eller om du så vill förbannelsen att ana faror och brutala slut. Vi vill att barn just på det sättet ska få ge sig hän och vara aningslösa när dom prövar sin små vingar.
Någon har hittat på att man måste dokumentera när barn kränks, att saken måste utredas nästan som om det gällt en vuxen som blivit illa behandlad. Det tycker jag är utmärkt men många tycker att detta är både tveksamt och opraktiskt. Man tycks mena att det ingår i fostran att bli illa behandlad och att barn gör varandra illa för att dom är barn. Frågan blir ju då; varför gör vuxna varandra illa, dom är ju inte barn. Många tycks förmoda att man gör andra illa i oförstånd men det finns utan tvekan många vuxna som gör andra illa väl medvetna om vad dom gör och hur det kommer att upplevas.
Man bör ha klart för sig att väldigt många barn aldrig slår andra barn. Kanske tar något ifrån någon utan att tänka sig för eller missar att vänta på sin tur men aldrig slår någon. Man behöver en anledning för att vilja skada någon, det behöver finnas något att konkurrera om eller något man finner att man måste försvara. När grupper har något gemensamt får individerna lättare att se värdet i varandra. När man ser att det lönar sig att hjälpas åt vill man fortsätta med det. När någon ser till att man får sin del så att man känner sig trygg och inte behöver bevaka sin rättigheter vill man inte andra något ont. Av detta kommer att man i skola och förskola förmodas främja just dessa värden och samband.
Jag skriver krönika igen. Tjatar vidare, kanske du tänker. Det är möjligen så att ett barn- och elevombud som envist skriver om barns bästa inte är lockande nog. Det finns kanske viktigare saker än hur våra barn har det och hur vi gör med dom.
Jag är ju ingen Marcus Birro direkt.
Dessutom envisas jag med att tro gott om människor och framförallt om barn i en tid där media målar monster och hot över vårt morgonkaffe.
Nu är det ju inte så att jag är dum på det sättet.
Jag ser onda handlingar och förfäras precis som alla andra men är ändå övertygad om att vi skapar vår framtid. Barn som får ha det bra, känna gemenskap och komma till sin rätt kommer att ge av det dom fått. Vi ger av det vi fått, vi speglar det vi fått och hur vi mötts. Jag speglar min uppväxt på Valhallagatan i Linköping. Inte bara mina erfarenheter och möten präglar mig utan även de möten far var med om och de erfarenheter han bar på. Lite av känslan hos far som förrådsarbetare och ensamstående pappa finns som spår i mig. Han ville vara duktig min far och som ensamstående far ville det till att städa extra mycket och att sonen alltid såg prydlig ut. Så här vandrar jag och vill vara duktig. Aldrig blir det nog.
Marcus Birro hittar så mycket svenskt tycks det mig. Ofta sånt han inte gillar. För egen del ser jag nog mer i det lilla. Jag ser mig som ”Valhallagatisk”, på gott och på ont och verkligen mycket ”pappisk”. Det är väl så att om jag nu ska ge mig hän och ha en åsikt så skiter jag i länder och gränser och förlorar mig gärna i allt olikt och unikt.
Det är vår och jag skriver ta mig tusan krönika igen, – det du far, det hade du aldrig trott.