Visserligen är jag född på Vrinnevisjukhuset, men det var bara för att det inte fanns någon förlossningsvård i Finspång våren 1988. Döpt i slottskapellet, uppväxt på Östermalm och med förfäder vilandes på kyrkogårdarna runt om i socknen är det här mina rötter slingrar sig om varandra och djupt ner bland dyn i Skuten. Jag har alltid förespråkat Finspång. Tyckt att den här platsen har slipat fram några av mina finaste egenskaper och suddat ut några av de sämsta. Visserligen finns här mycket som skulle kunna bli bättre, men var finns det inte det?
Givetvis är världen större än min hemort och livet tog mig vidare ut. Örebro, Nyköping, Stockholm och Piteå bär jag kvar i mig men för tre år sedan valde jag att åter igen röra mig till trakter där människor faktiskt gör vad jag ber dem om och inte bara stirrar på mig med road blick när jag ber dem att "gå dän" från mattan. Jag visste inte särskilt mycket om Norrköping egentligen, jag hade tillbringat min uppväxt i Finspång och bara Finspång. Men efter mina journaliststudier mottogs jag väl på centralredaktionen och jag blev en del av den stad som aldrig låtit mig glömma att Finspång var först ut med sugklockor.
Jag hade kommit tillbaka till Östergötland men jag hade ännu inte blivit en del av Finspång igen. För alla de gånger jag gick på de välbekanta gatorna, slentrianhejade på gamla skolkamrater på Viberga eller dansade på det avstängda busstorget till livemusik under fantastiska sommarkvällar kändes det ändå som att jag var lite utanför.
För det är bara ett par veckor sedan jag upptäckte att Godislagret hade stängt. Rondellen vid Skutenbron tar mig alltid med förvåning och jag har inte riktigt fått kläm på vad gymnasiet i Bildningen egentligen heter nuförtiden. Jag var någon som stod utanför och kikade in eftersom jag inte visste om jag var värdig nog att vara en del av det jag hade lämnat.
Men jag är här nu.
Sedan i måndags har jag fått mitt alldeles egna skrivbord på Finspångsredaktionen. Jag ser Bergslagstorget från mitt fönster och att jag, lite halvakut, fick hoppa på ett vikariat över sommaren är nu verklighet. Visst var det obehagligt, tänk om jag ses som svikaren som bara försöker ställa sig in? Men sedan insåg jag: Jag har aldrig svikit. Jag har aldrig lämnat. Jag har aldrig slutat att älska och jag hoppas att jag den här sommaren kan få bevisa det. Tack Finspång. Tack livet.