Skolavslutning, utspring, nya fina kläder, sång och musik. Betyg som något kul eller något man inte vill se och absolut inte visa. Vi vet ju att betyg inte ger en helhetsbedömning av människan som får betyget utan bara gällande den avgränsade del som handlar om de kunskaper skolan vill förmedla. Vi vet det, men ofta känns det inte så. Precis som vid en löneförhandling eller en sökt tjänst man inte fick finns risken att man känner sig bedömd som människa.
Vi vill ha ett värde vi människor och en del av oss kämpar för att se tecken på vårt värde, i handlingar ord och i andras ögon. Möjligen finns de som inte låter sig bedömas utan själva är trygga i sitt värde men många barn är det inte. Pappas bild av sin son stämde illa med skolans, han förmedlade till mig att jag var duktig och rent av hans prins. Jag tror att jag hoppades på hans bild av mig men möttes av andra speglingar i skolan.
Det är farligt att göra människor värde-lösa. Visst finns det de som bestämmer sig för att skita i de mallar och former som tillskriver eller inte tillskriver värde. Men man kan inte vilja tillhöra och samtidigt strunta i bedömningen så man tvingas då att välja bort tillhörigheten för att slippa bedömningen.
Barn och unga vet det inte och förmår inte se det, att de som nu trycker ner en dag kommer att förlora all sin makt. Vet inte att den som nu bedömer kommer att bli bedömd eller att den som nu är stark en dag kommer att vara svag. Att man ”ingenting kan ta med sig dit man går” blir inte helt sant förrän man väl står där vid vägslutet. Den, enligt mig, stora skalden Ola Magnell Skrev i någon sång ”en boning i sig själv måste man ha”. Helst då en boning som inte är av kvistar och strån och låter sig blåsas omkull av förste bästa varg. Jag tror nog att det är den typen av boning vi vill hjälpa våra barn att bygga men hur går sådant till?
Hur samverkar skolans ämnen för att bygga denna boning av förståelse för sig själv i relation till omvärlden, tilltro till sitt värde och sina förmågor? Den där boningen ska klara många stormar det vet vi alla som varit med ett tag. ”Ingen rädder för vargen här, vargen här, vargen här”. Skolan ska ge barn det de förmodas behöva i framtiden, för egen del och för att berika det gemensamma. Till detta kommer att man behöver respektera att utbildning inte är en transportsträcka utan en del av livet som behöver innehålla upplevelser av gemenskap och glädje.
Jag tänker på alla de barn jag träffat under året som inte fått komma till sin rätt. De som har hånats, blivit utfrysta, misslyckas om och om igen. I boningar av stickor och strån har de väntat någon sorts barmhärtig samarit som aldrig kom. Det är farligt att göra människor värde-lösa, de kan förvandlas till drakar likväl som till just ingenting.
Nog är det så att man med åren blir korkad på en del sätt. Det finns nya banor att tänka i som man liksom inte hinner ifatt och man kanske inte fullt ut förstår alla informationsvägar som nu finns. Barnbarnen spelar spel man omöjligt kan lära sig namnen på och somliga filmer driver på i ett tempo man sällan lyckas omfatta. Men det är också så att man med åren förstår saker man tidigare omöjligt kunde förstå, som vad som är viktigt och vad som är jagande efter vid. Man förstår också att saker man var med om som barn sitter fast och i värsta fall på tvären.
Det är en medfödd reflex det där med lärande. Vi lär av allt som händer och allt vi är med om. Men alla lärdomar är inte goda. Det är svårt att bli bra på sådant man fått lära sig att man är dålig på, det är svårt att känna tillit när man blivit sviken. Det är svårt att känna ett värde för den som känt sig värde-lös.
Man får inte betyg i snällhet och får troligen inte heller anställning med hänvisning till sin snällhet. Ordning och uppförande fanns och förespråkas men varför bryr sig ingen om snällhet? Snällhet rymmer empati och en viss förmåga att sätta sig in i andras känslor och upplevelser. Kan man lära sig snällhet, ja vet du vad – det tror jag, men det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta. En del barn jag träffar berättar om ”snälla” pedagoger och det är då lätt att förstå hur viktiga dom är och har varit. Tur att ni finns alla ni snälla pedagoger!
Om någon anser att man är snäll är det väl ett gott ”betyg” eller? Men hur blir en människa snäll? Jag tror nog på det där med bördig jord. Frön som blir sådda i bördig jord kommer att blomma och bära frukt. Vi vuxna ska säkra bördig jord för våra alla våra barn. Allt ska handla om just den saken såklart, skolan, föreningen, hemmet, samhället i stort. Ingen blommar i en känsla av att vara värde-lös och vad var och en behöver är en boning i sig själv.
Tack för att du fanns där bäste läsare, önskar dig en skön sommar!