Sitter helt utmattad efter en serie möten med olika barn som har det mycket svårt. Var det såhär förr också tänker jag och känner mig i stunden mycket gammal.
Minnet av Filip dröjer liksom kvar i stolen på mitt kontor.
En trevlig liten nioårig kille. Det är roligt att prata med honom, så där som det direkt känns med en del människor. Vi pratar på om fotboll och musik men när samtalet kommer in på skolan tycktes han tappa orden. ”Jag hatar skolan”, sa han. Denna lille kille har blivit hemskickad från skolan för de andra elevernas säkerhets skull. Vi trevar oss fram och jag får veta att det ibland blir helt svart för honom. Då slår han och vet nästan inte vad han gör. Saker andra elever eller lärare säger träffar honom så hårt att han kastas in i detta mörker och slår för att ta bort det dom säger. Ord kan med lätthet repa hans känsla av värde och även om han själv säger att han är värdelös är han beredd att kriga för någon form av respekt. Filips skolgång är en lång rad av misslyckanden och ändå sitter en fin liten kille framför mig och skrattar gott när han hör att jag håller på Arsenal. Visst, säger jag, korkat eller hur?
Men när vi talar om skolan fastnar vi. Jag slår den som kaxar sig, säger han, jag bryr mig inte. Han anser sig vilja göra så, samtidigt som han berättar om ett mörker som kommer över honom. Ett mörker bortom kontroll. Mörker är väl avsaknad av ljus, funderar jag
Jag tänker på Uppdrag Granskning där Janne Josefsson följer upp hur det gått för ett antal killar som SVT för flera år sedan fotade i samband med en inspelning. Flera av dom har ”krigat” hela livet. En av de numer unga männen intervjuas i fängelset. När Janne frågar om han skulle kunna döda någon svara han, ja. En del förtjänar att dö, menar han. När samma kille ser bilder på sig själv som liten får han som lite tårar i ögonen. Ett ljust minne av en kort stund och något som kunna bli annorlunda än det blev. Men det mörka blev kvar i honom, fastnade och blev ett sätt att förhålla sig till världen. Mörker är väl avsaknad av ljus, förmodar jag.
Som en sann journalist formulerar Josefsson dubbla perspektiv när han talar med de olika unga männen. Men vilket ansvar har du, undrar Josefsson, och vad är mer något som drabbat dig utifrån din uppväxt i förorten? Ingen av dom försöker avsäga sig sitt ansvar. Precis som Filip bär de alla på skuld och misslyckanden.
Ansvar vill man ofta tala om. Som om det vore så att vi som hållit oss på rätt sida lagen gjort det utifrån ansvarstagande. Som om vi fått kämpa för att hålla oss på rätt sida. För de flesta av oss skulle det vara svårare att bryta mota lagen än att följa den. Andra bär sitt mörka inom sig som vore det en bomb man tvingas svälja om och om igen för att andra inte ska komma till skada. Men inte heller det handlar om ”ansvar”.
Förutom alla de funktionsvariationer vi människor strosar omkring med vandrar en del dessutom i mörker. Får treva sig fram eller rusa blint mot något att hålla sig i. Ett synsätt, en förklaringsmodell, någon sorts tillhörighet eller en mycket egen öde ö. ”-En del förtjänar att dö”, ”jag vill inte leva”, ”när någon kaxar sig slår jag”. Olika såklart men samma mörker, samma avsaknad av ljus.
Vi behöver bli sedda för våra goda avsikter. På ett möte i en skola säger en pedagog ”- vi vill ju bara ditt bästa för ditt barn”. Alltså även en skola vill bli sedd för sina goda avsikter och behöver påpeka detta. Barn går omkring med kvävt rop inom sig ”- jag vill ju bara att ni ska se mig, jag vill ju bara att ni ska hjälpa mig, jag vill ju bara att ni ska ha tålamod med mig och lysa upp mitt mörker…lite. Vi vuxna finner oss som sagt då och då påpeka våra goda avsikter. Det är inte självklart för oss att dessa syns och möjligen är det inte heller helt sant men vi vill ändå bli sedda för vårt goda.
Det har blivit kväll och det mörknar på mitt kontor. Jag tänder ljus, dricker en kopp kaffe och försöker samla mina tankar. Som en oro i mig finns alla samtal med barn som inte fått komma till sin rätt i skolan. Det är som om dom fanns kvar i rummet, inte bara Filip utan alla och dom tittar förväntansfullt på mig. Kontoret börjar kännas trångt. Jag vill dela ut små gåvor av nya möjligheter och hopp men här finns bara travar av böcker och anteckningsblock. Jag vänder mig mot Filip men talar till dom alla när jag säger: – jag ser dig, jag ser bakom det som är på ytan, jag ser vad du vill bortom det du gör. Jag vet hur ont det gör att inte förmå vara den man vill vara.
Själv har jag försökt hela livet men jag har vänt mina misslyckanden inåt. Jag slog ingen. Jag bröt inte mot lagen, åtminstone inte på nått avgörande sätt. Livet lät mig i viss mån komma till min rätt. Det fanns ljus på min väg och rent av en och annan strålkastare. Jag förhåller mig ödmjukt till den saken för visst är mörker avsaknad av ljus?
Om det är möjligt, i denna textade form, skickar jag härmed en stor kram till varje pedagog och medmänniska som förmår vara lite ljus för någon annan stor eller mycket liten människa.