Bor du kvar i lägenheten i det stora huset i förorten ? Vi har sålt vårt sommarhus i höstas, det blev för tungt för oss äldre. Snart skall vi måla om här hemma och fräscha upp, vi funderar på att köpa en ny bil och resa lite, ser oss omkring, ser lite annat än det gamla vanliga, hunden tänker vi ta med oss. Fast det vet vi ju också: Vi är lite rädda för coronavirus, så vi väntar nog lite fram till sommaren.
Stämningen här hos oss är lite dämpad, kan man säga. Jag undrar hur du har det därhemma. Presidenten i ditt land har ju börjat ett krig mot ert grannland Ukraina, jag kann inte se era media och deras nyheter och vet bara om det som sägs här, hos oss i väst. Det sägs så ofantligt många olika, motstridiga saker, så man vet inte vad man skall tro. Det sägs om er president att han lever i nån slags bunker, omgiven av människor som tjänar honom, som inte vågar säga emot. Ni har ju egentligen inte valt honom och får stå ut med det han ensamt verkar besluta sig för.
Jag förstår att ni har det lite bättre än förut och tycker att han verkar göra sitt bästa för er. Jag undrar det, för nu när ni inte kan leva ett fritt vardagsliv och presidenten samlar er och kallar dina grannar som demonstrerade igår för förrädare, är det en lögn tror du? Sascha har skickat bilder från Gorkijparken för några veckor sedan. Tänker ofta på henne, hon är en skönhet, en fantastisk kvinna. Hon kommer från landet, berättade hon.
Att det kom fram något helt fantastisk medan hon berättade om sin härkomst skall jag tala om för dig nu. Du vet ju att pappa under kriget arbetade i rustningsindustrin och att jag skämdes för det långt efteråt. Därför talade jag bara kort om det men nu skall jag bli lite utförligare. På fabriken i Nordvästtyskland, i Wilhelmshaven, där ett större antal krigsfångar utförde tvångsarbete. Det var nog mest unga män, förstår jag, många från landsbygden hos er, och det fantastiska kom fram, Yurij, det var alltså Saschas morfar, kan du tänka dig det !!! Jag blev så utom mig över detta sammanträffande så jag tappade andan. Mamma hade ju berättat det, det satte sig i skallen hos mig, sedan berättade jag det för Sascha i St. Petersburg, nära vi tittade på Aurora som låg där vid kajen och då kom det fram. Yurij hade klarat sig hem mot alla odds. Han lever inte längre men Andreij och Layla och deras dotter Sascha.
Jag kunde inte annat än att se det som en krigshistoria, en bland miljoner sådana som skulle kunna fylla all världens historieböcker, ändå är den speciell, det var ju en julafton i alla fall, när min far och mor träffade Yurij och de andra fångarna på pappas fabrik. De hade nog inte väntat sig att få några julklappar, mat förstås, av sina tyska fiender. Ryssarna berättade att, när de kom hem, också skulle skaffa sig musik ur lådan, som de kallade radio, och vatten ur väggen. Det har de väl haft sen länge nu vill jag tro. De har hört ett och annat samt upplevt växlande regimer sedan dess, Stalins, Chrustjevs, Gorbatjov, Jeltsins, och nu denne president, som startat ett krig likt det som ditt folk själv upplevde, som sedan tyskarna upplevde och som nu drabbar det ukrainska folket. Usch, jag ryser vid tanken.
Jag tänker på min mor som berättade hur hon vid sin fönsterpromenad såg de glada marinsoldater dragandes till krigsskeppen i hamnen i långa parader, deras återkomst i liksäckar – inga hurrarop då inte. Jag hoppas, käre vän, att du inte behöver uppleva något liknande, aldrig; dock vet jag att det kommer att ske om det inte redan har skett – i hemlighet.
Du kanske tycker att jag målar fan på väggen som de säger. Ute i världen är avskyn för soldatgörat i ditt grannland nästan enhetlig, tyvärr drabbar denna avsky hela ert land, era konstnärer, musiker, balettdansöser, ja till och med era med rätta världsberömda kompositörer och författare, men de har väl inte med detta krig att göra, säger du. Nej, egentligen inte, men du förstår hur farligt detta är, att er president på så sätt för ett krig mot sitt eget folk och dess historiska arv av en utomordentligt europeisk kultur, mot er alltså. Jag blir fruktansvärt ledsen över allt detta.
Å andra sidan, när ert samhälle kollapsade, då uppstod väl nåt slags vakuum, ett kriminellt beteende bland makthavarna bredde ut sig, frånvaron av en stark ledare. Jag kände av det när jag - för många år sedan - besökte St.Petersburg för att sedan besöka Roszinja eller Raivola, som är det finska namnet för Edith Södergrans hemby. I St. Petersburg kände jag av korruptionen, ovissheten och misstänksamheten människor emellan, och jag blev rädd, för de hårda människor, de hårda och besvikna människor, de försiktiga och rädda. Jag tror mig veta att inte du är en sådan, vi har känt varandra allt för länge.
Sist du skrev till mig undrade du varför inte ryssar och ukrainare kunde leva sida vid sida som de har gjort länge. Du kände väl också Ilja och Lydmyla, han från Moskva och hon från Mariupol, deras två barn Karol och Nastasjia, Undrar hur de har det nu ? Vet du något ? När er president har stängt av nätet för er – är han rädd för utlandet kanske – är nyheter farliga och måste han samla er för sig istället för att ge er friheten?
Jag önskar att du förstår mig rätt. Ryssland är ett stort, mäktig, underbart land som förtjänar att dess ofantliga skatter av kulturarv fortsätter att delas med världen, att alla människor lär känna er som vänliga, fredliga och just vanliga människor. Det är fel att vända sig mot detta, att era ärliga duktiga idrottskvinnor och idrottsmän utesluts från att tävla i utlandet, att kort sagt människor aktas ringare för att de råkar ha en president som den som ni har nu. Det blir så fel på nåt sätt också.
Hjärtliga hälsningar Din vän Peter ( önskar att vi kunde ses och prata ) P.S. Jag känner mig rätt förvirrad och nedstämd, så jag har läst brevet för några av mina vänner, Anders har du ju lärt känna. Några känner som jag, ett par tycker att vi borde hjälpa, ingen kunde säga hur. Någon menade att det snart är över. Ingen har väl rätt att kräva av dig eller någon annan ryss att göra si eller så. Själv blir jag bara så ledsen att Ryssland av alla länder för ett krig – det är ju vad det är… Du är väl för gammal för att bli inkallad till militärtjänst än en gång, jag tänker bara att Karol är väl i den åldern nu. Det vore ju hemskt.