De flesta av oss har säkerligen stött på dem när vi varit ute och gått. Delningar i berg som skapar långa korridorer. Svårförklarat förr, men idag vet vi att det har med erosion att göra. Fascinerande hur som helst.

Sådana gator får mig ofta att tänka på sägner om människor som blivit bergtagna av just troll.

I sagans värld är det något fysiskt där troll tar med sig en individ in i berget och behåller den tills någon klämtar i kyrkklockorna och trollen slänger ut fången men det går att bli bergtagen på andra sätt.

Det kan vara att man fäst sig vid något osunt med förhoppningar om att det ska vara som förr eller att det kommer bli bra sen. Det kan vara din egen känsla av otillräcklighet, osäkerhet eller något så simpelt som en avundsjuk gliring mot dig på sociala medier. Det här är trollen som tar dig ner i berget där det är mörkt och kallt och otäckt.

Och du hoppas att bergets mörka vrår kommer lysa upp av varma facklor och du ska ledas till en festsal där kvällen är tillägnad dig. Allt kommer bli bra. Trollen kommer bli vänner, inte dina fångvaktare.

Nej.

Troll är troll och det går inte att ändra på. Hur mycket de än lockade med guld och vackra klädnader när de lurade in dig i berget.

Du är fast och klor verkar slita i dig vart du än går.

Trollen vill att du stannar men bara för att du är ett ting för dem. Du är ett hatobjekt att raljera om, du är ett bekräftelsebehov och en vana, men inte en av deras skatter.

Men du börjar tro att trollen och berget är trygghet för det är det här du känner till, och de var ju väldigt rara när du först kom till berget.

Men förhoppningsvis får du nog en dag. Bägaren rinner över och du lyfter huvudet och vänder dig om och där, precis i närheten så ser du solen välla in genom bergets ingång.

Den var där hela tiden.

Allt du behöver göra är att ta steget ut i den friska luften, känna gräset under fötterna och gå mot byn där alla väntar på att du ska återvända till livet.

Det kommer vara jobbigt att släppa trollen, de som sårat sig, de som utnyttjat dig, för tankarna går ofrivilligt till det du trodde var positivt och det sliter i bröstet.

Men när solen väl värmer din hud och du får distans från mörkret så ser du berget för vad det är: Ett fängelse av din egen skapelse. Allt du behöver göra är att ta det första steget.

Ut från berget och in i värmen.