En säsongspremiär som heter duga gick av stapeln i torsdags kväll. Det skedde med musik hämtad både i och utanför vår invanda bekvämlighetszon. Visst känner vi oss hemma med de blå tonerna hos Gershwin och Milhauds oxe förpassad till ett tak men lite extra måste vi ändå vidga de musikaliska referensramarna. För här handlar det om vässade harmoniska frontalkrockar och rytmiska fri-åk av stora mått. Konserten präglades rakt igenom av fart och elegans med en apertif riktigt mitt-i-prick, nämligen Uvertyren till Gershwins Girl Crazy. Tung storbandsjazz i rytmiskt smäktande 30-talstongångar kickade igång smaklökarna följt av Milhauds Oxen på taket. Här fick vi vrida om det musikaliska tonminnet och stuva om i skalorna för Milhaud har ändrat på den gängse stavningen.
Det hörs, det märks och det är roligt att lyssna på en orkester som vågar kasta sig ut utan annat skyddsnät än dirigenten. Å andra sidan höll chefsdirigent Michael Francis tryggt i fallskärmen och samlade ihop det hela säkert och tryggt. Mer Gershwin blev det i avslutningsstycket An American in Paris där man med läckra dragningar och glansfull parisisk esprit knöt ihop konsertsäcken.
Kvällens solist var pianisten Andreas Boyde och honom fick vi höra i Gershwins orkesterverk Rhapsody in Blue och det hörs ju på namnet vilken färg tonerna har! Denna färg fångade Boyde upp i hela sin person när han jammade med orkestern, visserligen under kontrollerade former men ändå improviserande rapsodiskt. Det fanns musikaliska muskler i spelet - rent och klart profilerat, kraftfullt men med lätthet och hela tiden med glimten i ögat. Även som solist i Konsert för piano och blåsare av Igor Stravinsky fick Boyde nytta av sin distinkta och stundtals suggestiva spelstil. Mellansatsens barockinfluerade Largo blev en stram och vilsam platå mot de mer fysiskt flödande yttersatserna .