Då var tanken att de intagna i huvudsak skulle dömts för ekonomisk brottslighet, inte vara våldsamma och inte ha några drogproblem. Sedan dess har mycket hänt och idag är de ekonomiska brottslingarna i minoritet.
Kolmårdsanstalten är en så kallad säkerhetsklass 3-anstalt, den lägsta.I stort betyder det att det saknas direkta rymningshinder. Det finns ingen mur runt anstalten. Ingen tung järnport som slår igen. Ingen taggtråd. Det enda som visar var gränsen går är den gärdesgård som omringar huvudbyggnaden. Och fotbojorna som alla intagnas närvaro kontrolleras via.
– Det finns alltid de som tycker att den som begått en kriminell handling ska låsas in och att nyckeln ska kastas bort, säger kriminalvårdsinspektör Nicklas Svahn.
Men han menar också att de flesta, efter att man pratat en stund med dem, får en förståelse för att det finns en människa bakom varje brott och att syftet med ett frihetsberövande är att de inte ska begå nya brott.
Nicklas har jobbat på Kolmårdsanstalten sedan 2006 då han började som vårdare, sedan dess har han vidareutbildat sig och valt att komma tillbaka till Kolmården – nu som chef. Kommit tillbaka har även Maria Sjöbeck gjort.
– Jag var med när vi startade verksamheten 2004, sedan dess har jag också vidareutbildat mig, varit föräldraledig och valt att komma tillbaka hit.
På anstalten är sedan en tid en avdelning stängd - det finns helt enkelt inte tillräckligt många intagna. Av samma orsak förändrades också vilka som placerades på Kolmårdsanstalten. De ekonomiska brottslingar som det var tänkt för i början visade sig inte vara en så stor grupp. Det dröjde därför inte länge förrän även andra dömda brottslingar placerades här. Nu avtjänar även de som dömts för våld i nära relation och de som har en drogproblematik bakom sig här. Inte långt från anstalten låg tidigare en förskola. Därifrån hördes viss oro, men de allra flesta boende i samhället någon kilometer från anstalten märker aldrig av anstalten.
Här avtjänar nu 120 intagna sina straff. Och det är friheten som tagits ifrån dem som är själva straffet. Oavsett vad de är dömda för och hur länge är tanken att vägen ut, oavsett om man är förstagångsförbrytare med ett kortare straff bakom sig, eller om man kommit till Kolmården efter att ha suttit på annan anstalt tidigare, ska bli så bra som möjligt.
Något lyxhotell är det inte, även om det finns många möjligheter för internerna att utvecklas och utbilda sig. Fem dagar i veckan är det sysselsättningsplikt. Det kan handla om kökstjänst, jobba i trädgården, snickra, måla och reparera byggnaden. En stor del av underhållet står internerna fortfarande för – precis som det var tänkt från början. Men när man gjort sin plikt kan man spela musik, träna i gymmet, eller utbilda sig. De intagna kan delta i olika behandlingsprogram där de kan få en större förståelse för hur det blev som det blev och vad de kan göra för att inte hamna i samma situation igen.
De flesta intagna delar rum med någon. Enkla dubbelrum med sängar och skrivbord.
– De enda som är ”nöjda” är nog de som varit uteliggare och nu bytt en bit pappkartong att sova på mot en säng, säger Maria Sjöbeck.
Både Maria Sjöbeck och Nicklas Svahn tycker att Kolmårdsanstalten är en bra arbetsplats. Ett 50-tal kollegor och en gemensam byggnad, dagliga morgonmöten och arbetsplatsträffar en gång i månaden. Men självklart finns det sånt de tycker kan förbättras.
– En bättre informationsavlämning mellan häkte, anstalt och frivård för den intagne så att de slipper dra sin livshistoria om och om igen – för nya människor, de är tufft som det är att öppna sig, säger Maria.