Egentligen började hon redan förra hösten, då läste hon in sig på journaler och journalsystem. Och det var när gamla häktet vid Drags lade ner som den här möjligheten öppnade sig - och hon stortrivs.
– Det är jätteroligt! Det är ett självständigt jobb där jag sköter mig själv till största delen, även om jag såklart har en läkare bakom mig hela tiden och som kommer hit en gång i veckan, säger Marielle Tilander.
Marielle, eller Melle som hon kallas, har gått den långa vägen.
– Jag har gått i morsans fotspår kan man väl säga. Jag har bland annat jobbat på fabrik, som undersköterska och som sjuksköterska på Vrinnevisjukhuset.
Det var vid millennieskiftet som en kollega hörde av sig och sa att det fanns ett ledigt vikariat på häktet och frågade om hon inte skulle testa det. Det skulle hon.
Fram till 2014 har de intagna på Kolmårdsanstalten vänt sig till vårdcentralen i Kolmården när de behövt komma i kontakt med sjukvården. Det fungerade bra, men logistiskt var det lite bökigt eftersom en vårdare alltid var tvungen att följa med under besöket. Nu behöver de intagna bara lägga en lapp i Melles låda för att boka en tid.
– Jag vittjar lådan flera gånger om dagen. Om det är något akut så tar jag det direkt såklart, men när internerna stoppar mig i korridorerna och vill något så säger jag bara - lådan!
Just nu har kartongen med säsongsvaccinet kommit. På så vis är det precis som en vanlig sköterskemottagning. Vårdtagarna är också vanliga vårdtagare, en del med en lite tuffare problematik.
– Missbrukarna tar fortare slut, de drabbas tidigare av kärlsjukdomar och organen slutar att fungera, säger Melle.
De synliga och de fysiska sjukdomarna och åkommorna är en sak, men det som gör ondast kanske är det som inte syns. Och som de intagna kanske inte visar för varandra.
– Att komma till insikt med vad man gjort och att man nu blivit av med sin frihet kan drabba en människa hårt, då händer det att gråten inte är långt borta och visst har det runnit en del tårar på min mottagning, säger Melle.
Och Melle har de intagnas förtroende.
– Jag är som en liten honungsburk, men mina öron kan bara fyllas till en viss gräns.
När det börjar rinna över eller om hon hamnar i en svår situation pratar hon med prästen som är knuten till anstalten. Korta stunder av avlastning - innan öronen kan fyllas på igen.