Skruvdragaren vid ingången, till det spektakulära och komplicerade träbygget som tornar upp sig 132 meter upp i skyn på berget vid delfinariet, visar att det varit stressigt och att det var på håret att den högsta och brantaste träbanan i Europa blev klar till den utlovade premiären – 18 juni. Vid den skraltiga men coola bussen, där de ansvariga kontrollerar vagnarna, ligger det också verktyg på marken.
– För en månad sedan trodde jag aldrig vi skulle hinna klart i tid, säger park- och projektchefen Niclas Palmqvist, som är på gott humör under smygpremiären.
Ända sedan det, för ett par dagar sedan, blev klart att det var jag som skulle provåka vrålåket för Folkbladet (alla andra på redaktionen vägrade) så har mina kollegor och andra i min närhet gjort allt de kunnat för att skrämma upp mig. ”Det är bara dockor som åkt innan, ingen annan har vågat”. ”Jag tror inte man kan lita på det där bygget, de har ju inte ens bygglov". ”Är du galen, ska du ta med dina tre barn som försökspersoner". ”Håller den inte så har vi i alla fall ett scoop i helgen”.
Förutom skärrade journalister så är ett gäng entusiastiska berg- och dalbaneproffs inbjudna denna dag.
Douglas Ekström-Ahlby, medlem i American coaster enthusiasts sedan 1980, är lyrisk redan innan jungfruturen.
Han och polaren Alexander Weibust sätter sig längst bak där man, enligt dem, får ut mest av åket. Adrenalin. För det är det allt handlar om. Nervösa är de inte.
– Sånt som folk tycker är värst tycker vi är bäst, säger de.
En bra berg- och dalbana handlar, enligt dem, om ”air-time”.
– Ju mindre rumpa som har kontakt med sätet desto bättre, säger Alexander Weibust.
Även överraskning och skräck är viktiga parametrar för att åket ska hålla hög klass.
– Och banor av trä är det allra bästa. Det ger en bättre känsla, om du frågar mig, säger Douglas Ekström-Ahlby.
Det blir vår tur. Jag skakar av skräckblandad förtjusning medan kollegan Sören Boström ser sammanbiten och stel ut. Det blir inte bättre när parkchefen kommer fram och skrattar: "har du nåt testamente"?, precis innan vi börjar åka. Det känns dock tryggt att koncernchef Christer Fogelmarck sitter i vagnen framför.
Först en mycket brant uppförsbacke innan vi störtar nedför det 90-gradiga stupet. Därefter har jag ingen aning om var jag befinner mig. Men det är en hisnande känsla med många läskiga kurvor och mycket pirr i magen.
120 sekunder senare är den 1300 meter långa skräckturen över. Mina ben och armar darrar fortfarande, men det känns bra.
– Det här var första och sista gången, säger Folkbladets Sören Boström som har lite ont i armen efter mina hårda ångestnypor.
De skadade IFK-spelarena David Mitov Nilsson och Nikola Tkalcic som också var lite spända innan superåket är nöjda.
– Utan tvekan det bästa jag har åkt, säger David Mitov Nilsson.
– One of the best, instämmer Nikola Tkalcic.
Ännu mer tillfredsställda är berg- och dalbaneproffsen.
– Outstanding, en av världens bästa i sitt slag, säger den äldste specialinbjudna berg- och dalbaneentusiasten Hans Andersson som fyller 81 år på lördag.
Douglas Ekström-Ahlby fäller till och med några tårar efter första rundan.
– Tårar av lycka. Det här är fullständig frihet – nirvana, säger han och ger Wildfire högsta betyg. Världsbäst!
Alexander Weibust håller med om att den slår allt.
– Det var action hela vägen med ständigt nya saker. Trots att den är av trä så skakade den ingenting. Det var mjukt och silkeslent!
Efter det här drar han till USA i sju veckor för att åka berg- och dalbana. Sen blir det Kolmården. Igen.
Bygglovet är inte klart än. Om det blir avslag i domstolen kan Wildfire tvingas att rivas.
– Det vore en katastrof, säger Alexander Weibust.