Hon jobbade med vargflocken i Sökahägnet. Samma flock som dödade 30-åringen den 17 juni 2012. Till en början var det inga problem att gå in ensam.
– Då var de fortfarande små, men de nappades inte längre, sa kvinnan som är i 30-årsåldern.
När de blev större började problemen. Vargarna lyssnade inte fullt ut på henne. Inte heller backade de alltid när hon tillrättavisade dem. En dag eskalerade allt.
Kvinnan, som fortfarande jobbar kvar på Kolmården, gick in ensam till flocken i Sökahägnet. Hon upplevde sig ha en dålig kontakt med vargarna och ville inte bära med sig komradion, eftersom det var ytterligare en sak vargarna kan intressera sig för. På uppmaning av annan personal bestämdes att kvinnan skulle gå in i sina privata kläder eftersom det skulle kunna väcka vargarnas intresse.
Sagt och gjort. Men hon kom inte långt in i hägnet. I rätten beskrev hon sina minnesbilder av hur hon slets baklänges av en varg som drog tag i hennes luva på tröjan. Sedan gick det fort.
– Då ställde sig vargarna runt mig. De stod i en ring med huvudena in mot mig. Några gjorde utfall.
– Hur var känslan just då, undrade åklagare Linda Schön.
– Panik. Jag trodde att de skulle få tag i mig. Jag hade dödsångest.
Kvinnan berättar hur hon sparkade en varg i huvudet för att freda sig. Den hotfulla stämningen från flocken kom helt utan förvarning, menade hon.
– Det var på sekunden. De var på jakt, jag kände det som jag var en del i en jakt.
Vargguiden tog sig upp på fötter och ropade på hjälp men innan någon kom hade vargarna distraherats av en förbipasserande traktor och kvinnan kom undan.
Men hon gick inte ut. I stället gick hon längre in i hägnet.
– Jag tänkte inte låta mig bli utkörd, sa kvinnan.
– Men varför gick du längre in, sa Thomas Olsson, Kolmårdens försvarare.
– Det kan man fråga sig. Jag har inget bra svar.
Ännu en gång började vargarna cirkulera mot henne. Ännu en gång blev de distraherade av annat och gav sig av.
Då lämnade kvinnan hägnet. Den dagen 2011 var sista gången hon var inne ensam hos vargarna. Men problemen fortsatte när kvinnan skulle återintroduceras.
Att gå in med vargpappan var inget problem, då skötte sig vargarna. Men när hon var inne med andra skötare såg scenerna annorlunda ut.
Läs mer: Vargpappan i rätten.
En dag gick en av vargarna rakt fram till henne precis när hon klev in i hägnet. Sen bet han.
– Han högg för att hugga. Han gick fram målmedvetet, högg tag som en markering och vände sedan på klacken och gick.
– Det var obehagligt och ganska oförutsägbart.
Kvinnan fick inga synliga skador av bettet, men hade ont ett tag efter.
Hon kunde inte lita på vargarna efter det. Ett halvår senare slutade hon gå in helt. Trots sällskap.
– Jag var rädd. Det var ett eget beslut. Men det kändes som jag inte kom framåt. Relationen blev inte bättre och det kändes inte som att allt jobb jag la ner ledde någonstans. Jag kunde aldrig släppa det.
Försvaret gjorde under gårdagen gällande att de opponerar sig mot att vittnet känt sig attackerad och utsatt. De menar att hon vid en attack skulle ha blivit skadad.
– De släppte ju ut dig ur hägnet, inte sant, sa Johan Eriksson, försvarsadvokat för Mats Höggren.
Han var också kritisk mot sättet hon beskrivit handlingen. Särskilt när det kommer till ordvalen.
– Jag skulle säga att jag var med om jakt, sa kvinnan.
– Som du ändå kunde bryta ...?
– Nja. Jag tror traktorn bröt den, svarade kvinnan igen.