Vid kvart över ett natten mot måndag larmades räddningstjänsten till campingen i Sandviken. Det brann på First Camp och en radhuslänga med flera stugor brann ner till grunden. Två andra byggnader intill skadades också. 40 meter därifrån låg Åsa Rejsten och sov, hon är destinationschef på campingen och veckopendlar till arbetet.
– Jag har jobbat hela helgen och märkte inte när det började brinna. Jag vaknade av att en av de anställda knackade på, säger hon.
– Sedan var jag vaken hela natten, det känns otäckt att det brann så nära. Mina barn och alla vänner har hört av sig i dag och undrat om jag är okej. Mina barn tycker det är väldigt obehagligt och sa "men mamma, det kunde lika gärna ha brunnit i din stuga". Mina fina barn, de har skickat blombud till mig.
Åsa Rejsten har arbetat på campingen sedan oktober. Campingen genomgår just nu en större renovering, både servicehus och flera stugor får en ansiktslyftning men barackerna där det brann stod tomma.
– Det pratades om att de antingen skulle renoveras eller tas bort.
Polisen misstänker att branden var anlagd.
– Jag har inte hört något om det. Men stugorna var ju helt tomma, jag kan inte se att det kan finnas något där som kan ge upphov till en brand, säger Åsa Rejsten.
I en husvagn en bit bort bor Marianne Ronnerud tillsammans med sin hund. Hon flyttade in på campingen i början av april och kommer att stanna fram till slutet av september. I vanliga fall bor hon i Finspång men hon brukar flytta ut på landet på somrarna. Det är tredje gången hon "säsongar" på First Camp.
– Jaså, har det brunnit? Jag hörde att det körde förbi bilar i natt men jag gick inte upp och tittade. Det verkar som att det blåser åt andra hållet, det känns ingen brandrök, säger hon.
De två tidigare åren har hennes husvagn stått precis bredvid barackerna där det brann. I år fick hon inte bo på den delen av campingen.
– Det är synd, det var lugnare där uppe.
Vad tänker du om att branden kan vara anlagd?
– Det känns ju inte så bra men jag är inte förvånad, det kan vara lite stökigt här. De där barackerna har stått tomma alla år som jag har bott här. Vissa dörrar har inte gått att stänga och har stått på glänt. Det ska ju inte vara någon där men det kan ju inte börja brinna av sig själv, säger Marianne Ronnerud.