Där det idag finns en camping fanns det tidigare ett pensionat. Till hamnen, idag fylld av småbåtar, kom stora fartyg för att hämta material och styrde sedan mot England. En hel del har ändrat sig under 95 år och Ulla Johansson har haft ett öga på hela förändringen från sitt matsalsfönster.
– Här omkring är det nog ingen som har bott lika länge som jag.
Det gråa huset i backen i Sandviken byggdes 1913. Strax därefter flyttade Ullas morföräldrar Robert och Anna Karlsson in. Morfadern Robert arbetade på marmorbruket och Anna drev sitt egna bageri i närheten där hon bakade bröd till sommargästerna. När första världskriget bröt ut började mjölet ransoneras och Anna var tvungen att stänga bageriet. Hon jobbade därefter lite överallt på restauranger och hotell i närheten där hon lagade mat till gästerna. Hon hjälpte även en kyrkoherde i närheten som tog hand om barn från Stockholm som inte klarade skolan.
– Det var imponerande att det fick allting att gå runt. De hade inga stora löner, säger Ulla.
När Ulla föddes 1922 blev hon bortlämnad till sina morföräldrar och flyttade således in i det grå huset i backen. Ibland bodde de på nedervåningen, ibland på den övre. Halva huset har alltid varit uthyrt och många familjer har kommit och gått. När morföräldrarna gick bort fick Ulla ärva huset. Där bodde hon med sin man Harry, som hon träffade på dansbanan i Sandviken, och deras två barn och har bott kvar ända fram tills idag. Hon har aldrig känt något behov av att flytta därifrån.
– Jag har aldrig längtat någon annanstans.
När Ulla var liten gick tåget till Fridsäter och Stavsjö från stationshuset som idag är ombyggd till restaurang Sjöstugan. Annas systersöner körde tågen och Ulla fick ofta åka med. Utanför pensionatet stod hästarna uppradade när kuskarna var inne och drack kaffe. Efter kaffestunden begav de sig med häst och vagn över isen för att lämna timmer till Vikbolandet. Annars var det ganska lugnt och stilla. Idag, en molnfri sommardag i juli, är Strandvägen full av trafik.
– Det går bilar nu som sjutton till djurparken.
Ulla klarar sig för det mesta själv men får städhjälp varannan vecka och hennes dotter hjälper till med veckohandlingen. Ullas barn och barnbarn finns alla inom räckhåll i Kolmården och Norrköping.
– Det är ett bra område för barn att växa upp, det finns så mycket barn runt häromkring, säger Ulla.
Att stanna hela sitt liv, 95 år, på ett och samma ställe är inget konstigt för Ulla.
– Det är lugnt här. Det är så mycket elände överallt annars.
011-200 412