"Det är så lite man kan göra om man ska gå omkring och vara rädd", säger Susan Steisjö.
De bor i olika delar av Klockaretorpet. Gunila på Hjalmar Lundgrens gata i ett hyresradhus, med skogen inpå knuten. Hon har bott i Klockaretorpet i 13 år.
Susanne på Torsten Fogelqvists gata, ett par hundra meter från Klockaretorpets centrum.
En tanke skulle kunna vara att 50 plus-kvinnor är de som är mest rädda för att bo i ett bostadsområde klassat som utsatt. Men tvärtom är de båda helt trygga i Klockaretorpet.
Gunila "Det finns både svart och vitt i Klockaretorpet, men en himla massa färger däremellan".
Gunila och maken brukar ta en promenad i området varje kväll.
– Vi slänger soporna och så går vi en runda, säger hon.
Gunila rör sig ofta i området.
Hon har 11 barnbarn, fem av dem bor också i Klockaretorpet en bit bort. När de går mellan varandras hem brukar de stanna till på lekplatserna de passerar. Det kan ta ganska lång tid eftersom det finns så många lekplatser. Klockaretorpet var under en period i alla fall Sveriges barntätaste område.
– Visst det var ett tag som polisbilar fick sten kastade på sig i centrum, men sedan dess har det blivit mycket bättre. Jag är inte orolig. När man lever i ett område upplever man det annorlunda än utifrån. Det bor 5700 personer i Klockaretorpet, klart att det finns de som "har otur när de tänker", säger Gunila.
Om man ska tro de två Klockartorpsgrupperna som finns på Facebook så är det största problemet katter och folk som inte plockar upp efter sina hundar. Eller att bilar kör för fort innanför grindarna, både posten och bostadsbolaget och färdtjänsten.
– När jag pratar med grannarna kan vi säga till varandra "att tänk, så här är det att bo i ett utsatt område" - ganska bra - allt som hörs är fågelkvitter, säger Gunila Carlsson.
Nyligen har hyresvärden satt upp nya enhetliga staket för de som vill, många har fantastiska trädgårdar med blommor och odlingar. Andra nöjer sig med en gräsmatta och här är oftast både mamman och pappan med sina barn när de är ute och leker på gården.
– Det är skönt att man får göra som man vill och har intresse för. Klart att jag vet att det finns människor som inte är att lita på, det kanske händer något en gång i månaden, resterande 29 dagar är det trevligt. En gång hittade jag en tom tablettförpackning med det narkotikaklassade läkemedlet tramadol. Det är det enda, säger Gunila.
"Det är lättare för de som inte bor här att säga negativa saker", säger Kenny Wiis.
På en gård en bit ifrån Gunila Carlssons radhuslänga träffar vi på Kenny Wiis med dottern Hedda.
– Man läser om att det händer saker, men man ser aldrig något. Området i sig är jävligt bra och det är lätt att skicka ut 3-åringen att cykla. Det är lättare för de som inte bor här att säga negativa saker. Här finns massor av förskolor och lekparker, löparspår, skog och mataffär, säger Kenny Wiis.
Här har familjen bott och trivts sedan Hedda var fyra månader, men kanske kommer de att flytta så småningom.
– Inte för att det är kalabalik utanför att vi behöver något större om Hedda får ett syskon.
"Vi trivs jättebra här", säger Fadi Kabro som bott här i tre år.
På en annan gård en bit bort står tre män och packar bilen. De ska åka iväg och fiska.
– Vi har bott här i tre år och trivs jättebra. Det är superlugnt och alla grannar hjälps åt och barnen kan vara ute och leka, säger Fadi Kabro.
"Buset finns i de "fina" områdena också", mina grabbar säger att de har haft världens bästa uppväxt här, säger Susan Steisjö.
Susan Steisjö har bott i Klockaretorpet sedan 1984. Här har sönerna vuxit upp och under de senaste 13 åren har hon bott här själv. Hennes bror och mamma bor också här. Hon har varit engagerad i skolan och i Hyresgästföreningen, samarbetat med polisen, hållit i bakkurser och discon och haft mycket kontakt med ungdomar.
– Mina grabbar säger att de har haft världens bästa uppväxt här.
Hon ser inte det hon läst i media om. Men menar att förr var engagemanget bland de boende större och mer spontant med "Farsor & Morsor i Klocket", grillkvällar och tipspromenader när grannarna träffades.
I den radhuslängan om sex lägenheter som hon nu bor i känner hon inte ens igen alla.
– Föreningslivet har dött ut, men på den gården som mamma bor på sköter grannarna om allt tillsammans fortfarande. Men det är den enda gården jag vet att det är så, säger Susan Steisjö.
Hon bor väldigt nära centrum, men har aldrig hört något av oroligheterna.
– Det händer att jag vaknat på morgonen, tittat i telefonen och tänkt "va har det hänt här?"
Hon känner ingen oro när hon går genom Klocket och tycker inte det är obehagligt att ta spårvagnen hem och gå av i centrum på sena kvällar. Även fast en granne till hennes bror råkade ut för ett rån när två 15-åriga pojkar slet av henne guldkedjan hon bar om halsen.
– De grejer som hänt eller händer, att det eldas bilar och säljs knark, har ju inget med Klockaretorpet att göra, de personerna flyttar väl runt, Klocket, Hageby, Marielund. Det är så lite man kan göra om man ska gå omkring och vara rädd. Jag är stolt över att bo här och drar mig inte för att säga att jag bor i Klocket. Jag tycker inte att det är ett utsatt område, säger Susan Steisjö.
Susan Steisjö är ensamstående och jobbar inom vården, om de höjer hyran vet hon inte vart hon ska bo.
Susan Steisjö är ensamstående och jobbar inom vården, om de höjer hyran vet hon inte vart hon ska bo. I Klockaretorpet är hyrorna relativt billiga, vilket gör att många som inte har det så gott ställt ekonomiskt bor här.
– Det är inte konstigt att det händer grejer när man sammanför många människor. Om man tror att fattigdom hör ihop med buset, så kan det var en del av förklaringen, men även de fina flickorna och pojkarna är buset och buset finns i de "fina" områdena också, säger hon.
De som hängde ute, på den tiden Susan var mer engagerad i området, var de som inte hade tryggheten hemma - antingen hade de för höga krav på sig från föräldrarna eller så var föräldrarna på "snusen". Det spelade ingen roll om de kom från ett ekonomiskt fattigt eller rikt hem.
– Nuförtiden kostar allt man ska göra med sina barn pengar, den spontana leken har försvunnit. Förr upplevde jag det också som att fler pappor var engagerade, i exempelvis "Farsor på stan".
Nu är det mammorna som demonstrerar i Sveriges utsatta områden efter mord och skjutningar. Att mammorna markerar tycker Susan är bra, inte för att de ska ansvar för allt utan för att hon tror att sönerna har respekt för och lyssnar på sina mammor.
– Det är mammorna som har koll på barnen från att de är små och kanske finns hemma hela tiden. Papporna är hårdare, har andra krav på hur en pojke och en man ska vara, säger hon.
Innan pandemin slog till höll Gunila Carlsson i Tupperware-partyn i Kunskapens hus i Klockaretorpets centrum. De slutade ganska sent på kvällen, men "tanterna" gick ut därifrån mitt i natten och det var ingen som kände sig otrygg.
Sedan Folkbladet i höstas pratade med Gunila, Susan, Kenny och Fadi har Klockaretorpet strukits från polisens lista över utsatta områden. Något som man lyckats med tack vare samarbete mellan många aktörer, men kanske mest tack vare de boendes egna engagemang.