Teaterpedagogen har just avslutat arbetet med en pjäs på Kungsgårdsgymnasiets språkintroduktion, som nyanlända ungdomar själva skrivit om livet på flykt.
Den heter "Resan".
Nu börjar Hanna Gardells egen. Den är ovanlig, spännande och inte minst oväntad.
– Det fanns inte på världskartan att jag skulle lämna den drömtillvaro som jag skapat här, med kombinationen teater och integration, säger hon under en pratstund i den gassande solen på Holmstagatan efter succéföreställningen med eleverna.
De cementerade känslorna och tankarna hon pratar om blev till sand när hon träffade den pakistanske studenten Sabir. Mötet, på Stockholms central, satte djupa spår.
– Våra tåg var försenade, vi började prata och märkte att vi hade gemensamma intressen och brann för samma saker. Vi träffades några gånger och efter att ha vandrat i Kolmårdsskogarna blev vi kära!
Det var 2014.
Sedan gick det undan.
I december 2015 hölls traditionellt pakistanskt bröllop i Lahore, under tre dagar, med allt vad det innebär.
– Jag har alltid varit nyfiken på andra kulturer, men resan till Pakistan är min enda utanför Europa, säger Hanna som under åren i Norrköping också volontärarbetat med EU-migranter på Matteusgården och Sjömanskyrkan och varit inblandad i flera integrationsprojekt.
Efter bröllopet blev saker och ting mer komplicerade.
När Sabir ansökte om uppehållstillstånd – vilket måste ske från hemlandet – var beskedet att det kunde dröja uppemot ett och ett halvt år innan hans ärende skulle behandlas.
– Då bestämde jag mig för att fundera i en månad över min framtid. Det räckte med två veckor innan det kändes rätt att flytta ned till Sabir i Pakistan. Jag håller på att lära mig språket där, och vill i framtiden kunna känna mig hemma i båda länderna.
Sabir, som nu är 29 år, gästade Sverige i ett studentutbyte och hans berättelse kan däcka vem som helst: han är rom och kastlös. Han är uppväxt i Lahores slumkvarter och hjälpte redan som liten pojke till att försörja familjen genom att plocka sopor och tvätta bilfönster på gatan.
– Han lärde sig läsa på egen hand genom tidningar som han hittade, men när Sabir ville börja skolan sa föräldrarna nej, de var beroende av hans inkomst. Han övertalade dem med ett löfte om att fortsätta jobba också, berättar Hanna.
Muslimen Sabir är nu universitetsutbildad ekonom men hans stora kall är arbetet för att ge romer rättigheter i det pakistanska samhället.
Därför har de två startat, och håller på att bygga upp, en skola i slummen i 7-miljonersstaden Lahore, i nordvästra Pakistan och bara tre mil från indiska gränsen. Där ska romska barn få chansen att lära sig läsa och skriva.
– Först köpte vi bönemattor och rullade ut dem på marken – men blev bortkörda. För att Sabir är rom. Nu har vi ett tält och skolbänkar och har anställt en lärare. Vår tanke är att skolan ska vara flyttbar, en anpassning till romernas situation där.
På söndag bär det iväg. Hon räknar med att stanna minst ett år till att börja med.
Vad kommer du att sakna?
– Jobbet, maten, vännerna och alla människor jag fått träffa under åren i Norrköping och som finns kvar här, säger Hanna och pekar mot hjärtat.
Vad glömmer du inte att ta med dig?
– Teaterböcker att läsa, bilder av viktiga människor att ha nära mig och mitt kreativa kit: pastellfärger att måla med.
– Eftersom jag är vegetarian, och Sabir också blivit det, packar jag ned sojafärs och buljong. Citronpeppar behövs också. Maten är bra, men rätt ensidig.
Hanna Gardell skräms inte av landets oroligheter. Ett självmordsdåd i slutet av mars dödade över 70 personer, varav nästan hälften var barn, i just Lahore.
– Min familj är orolig, men inte jag. Det är en stor stad med nästan lika många invånare som i Sverige. Det finns risker överallt, menar hon.