Därmed är hon den som i särklass jobbat där längst och nästan lika länge som den statliga myndigheten funnits. I år fyller nämligen Migrationsverket 50 år, efter att ha bildats den 1 juli 1969 då flera instanser och funktioner slogs ihop till en ny, central utlänningsmyndighet: Invandrarverket. Då låg myndigheten på Riddarholmen i Stockholm, men snart beslutades att fem myndigheter, däribland Invandrarverket, skulle utlokaliseras till Norrköping.
– Jag sökte jobb på både SMHI och Invandrarverket, men Invandrarverket var snabbast på att svara och jag fick jobbet, berättar Inger Lagerström.
Då var hon alltså 19 år och bodde i Norrköping. Hade någon sagt att hon skulle bli kvar på myndigheten i hela sitt liv, hade hon förmodligen inte trott på det då.
– Det tror man ju inte som 19-åring. Men jag hade ingen direkt plan och tänkte att "jobba på kontor blir bra", säger hon.
Med jobbet i hamn gick flytten från Norrköping till Stockholm. Där lärdes hon upp under det sista året myndigheten fanns i Stockholm, och sedan flyttade hon med sin arbetsplats hem till Norrköping igen.
– Det var ganska många som gjorde så. Det var bara tio procent av de som jobbade på dåvarande Invandrarverket som följde med till Norrköping, en 20-25 stycken. Resten nyanställdes. Så vi var många, unga Norrköpingsbor som jobbade. De flesta var några år äldre än mig, så de har redan gått i pension.
Ett 20-tal av dem valde samma väg som Inger Lagerström, att stanna kvar inom myndigheten hela arbetslivet. De följdes därför genom årens lopp och på frågan, eller påståendet, att det måste vara ett betyg på att Migrationsverket är en bra arbetsplats, svarar hon:
– Ja, jag har haft förmånen att vara på flera avdelningar, haft trevliga kollegor och fått en personlig utveckling. Framför allt har jag jobbat med kommunikation. Jag visste inte att det var det jag ville, men tydligen, säger Inger hon och skrattar.
Hon beskriver sig som en person som gillar att sätta sig in i regelverk och att få berätta om Migrationsverkets uppdrag. Bra egenskaper för att jobba i en statligt styrd organisation, tänker hon:
– Det är viktigt att berätta för andra om vårt uppdrag, att vi har en reglerad invandring. Att vi ska ge skydd till dem som behöver. Det är inte något vi ska försvara, utan förklara. Och det är mitt uppdrag som kommunikatör: Att göra så att andra förstår. På senare tid har jag varit ute mycket och föreläst, något jag tycker är allra roligast. Och då kan jag dra nytta av min långa erfarenhet på myndigheten.
Precis som säkerligen de flesta tänker att åren runt 2014 var exceptionella i Sverige när det kommer till flyktingströmmar, menar Inger Lagerström att det var speciella år för Sverige och för Migrationsverket.
– 1992 hade vi 84 000 asylsökande och då var det "all time high". Men då kom man aldrig i närheten av de siffrorna vi hade 2013, 2014 och 2015. Sedan blev det en markant skillnad vid dippen 2016 när lagstiftningen ändrades. Det var tuffa år, men den här myndigheten har klarat sitt uppdrag, säger hon och förklarar hur det är att arbeta på en arbetsplats som så starkt styrs av vad som händer i omvärlden:
– Världen förändras och plötsligt kommer det många asylsökande och sedan krymper det igen. Dragspelseffekten är symptomatisk, det är myndighetens andning: Det är ett normalläge att krympa och växa med ojämna mellanrum. Visst, vi har prognoser och en uppfattning, men det är inte vi som styr och alla har rätt att söka asyl.
Hon beskriver även hur myndigheten är bra på att ställa om sig. Efter många ansökningar om uppehållstillstånd, följde ansökningar om anhöriginvandring. Och nu är det medborgarskapsansökningarna som står för den största delen.
– Vi har gått från två till sex avdelningar som jobbar med det. Då får vi styra om så att asylhandläggarna blir medborgarskapshandläggare. Det är så att jobba på den här myndigheten: Man måste kunna ställa om och ha en utblick och se vad som händer i världen, du kan inte bara jobba i den här bubblan, säger Inger Lagerström, som vet flera som slutat men som sedan letat sig tillbaka:
– De säger att de vill ha den här utblicken på sin arbetsplats. Något man inte får överallt.
Inger Lagerström har ett och ett halvt år kvar till pension. Men redan nu har hon börjat känna på pensionärslivet då hon är "delpensionär" och ledig på fredagar, en förmån man kan få som statligt anställd.
– Det gör att jag har mycket energi på måndagen. Och jag känner inte av tröttheten, som jag gjorde tidigare.
När "riktiga" pensionsåldern inträder, vet hon precis vad hon ska fylla dagarna med: Sång och musik.
– Jag gillar att sjunga. Jag har lärt mig spela gitarr och spelar redan nu ute på äldreboenden, då jag är vokalista i ett gubband. Man ska göra det man tycker är kul!