I morgon lördag åker Pär Junwijken till Västervik för att genomföra en olympisk triathlon. I den olympiska varianten är sträckorna som simmas, cyklas och springs en fjärdedel så långa som i en Ironman. Nästnästa söndag, den 18 augusti i Köpenhamn, ställer Pär upp i ett Ironman. Först ska han simma 3, 8 kilometer, sedan ska han cykla i 180 kilometer för att sedan avsluta med ett maratonlopp; det vill säga lite drygt 42 kilometer.
– Det blir mitt fjärde Ironman. De senaste åren har jag ställt in mitt tränande och tävlande på att jag ska försöka vara som starkast och uthålligast när det är dags för Ironman, berättade Pär Junwijken för mig när vi träffades på Klippetorpsgården i Finspång en sen eftermiddag tidigare i veckan.
Pär kom på cykel. Efter vårt samtal skulle han ta ett cykelpass på ungefär sju mil för att senare runda av kvällen med att springa en mil.
Idrotten har han nog fått med blodet kan man säga. Pappan var en mycket framgångsrik brottare i FAIK. Hans storebror och storasyster har båda haft landslagsuppdrag som cyklister.
– För mig blev löpning den första och största sporten. För en 5-6 år sedan började jag testa på triathlon lite mer på allvar. Det är en bra tränings- och tävlingsform eftersom kroppen inte påfrestas så ensidigt. Jag gillar också momentet med skiften mellan simning, cykel och löpning; det blir en helt ny dimension, sa Pär och log stort och varmt.
Att ha roligt är viktigt för honom.
– Jag tränar i snitt 12 timmar i veckan. Ibland är det mer intensivt och uppemot 18 timmar och ibland är det mer låga varv med cirka sex timmar i veckan. Skulle jag uppleva träningen som ett obehag och tvång så skulle jag inte hålla på. Det är ju faktiskt en stor del av mitt liv vi talar om. Hittills under 2019 har jag simmat 15 mil, cyklat 300 mil och löpt 80 mil, sa Pär.
Första gången jag lade märke till Pär Junwijken var då jag upptäckte att han var en av tre lokala konstnärer som ställde ut sina alster på Risinge prästgård vid S:t Maria kyrka. Pär målar helst i oljepastell och hans motiv är färgsprakande och fruktiga; i också i ordets bokstavliga mening.
Frukter och grönsaker dominerar hans tavlor. Jag känner mig glad när jag ser Pärs konst. Det har han hört förut, att folk säger att de blir glada.
– Blir de glada så blir jag glad, sa Pär Junwijken.
Vi talar lite grann om vad det kan finnas för likheter och överlappningar mellan satsningar på extremsporter som Ironman och att måla frukter och grönsaker på tavlor?
– För mig är målningen avkoppling och nedvarvning. Under alla mina träningstimmar får jag mängder med intryck med alla mina sinnen. En del av alla de där intrycken tar jag med mig hem och skissar upp en tavla. På så vis går målningen och tränandet i varandra, funderade Pär.
Viktiga delar av träningen handlar om att sova och att äta rätt och mycket. Pär håller inte på med specialkost av olika slag.
– Kostcirkeln vi fick lära oss i skolan håller fortfarande. Den ger en varierad kost med mycket frukt och grönt, sa Pär.
Precis som i dina målningar, flikar jag in.
– Där finns vissa likheter, sa han och skrattade.
Under många år ägde och drev Pär Spelbutiken i Finspång tillsammans med en kompis. För några år sedan sålde de affären och Pär arbetar nu som elev- och rehabassistent på Mo Gård.
– Det var kul och givande att driva eget under många år. Men jag tycker också det är bra att vara anställd som jag är nu. Och arbetet med ungdomarna i skolan och på elevhemmet är oerhört givande och lärorikt!
Det finns en "8-10" triathleter i Finspång som Pär ibland tränar med. Hans vuxna dotter i Norrköping har fört sportgenerna vidare och far och dotter tränar och tävlar i triatlon tillsammans då och då. Klubbgemenskapen har Pär i UT Kolmården.
Han tävlar i åldersgruppen 50-54 år. Hans tider blir stadigt bättre för varje Ironman. Han är topp tjugo i sin åldersgrupp. Han gör mycket sällan några tavlor när han tävlar.
– Jag har bara brutit ett enda lopp. Det var 1986, jag var 19 år och rusade som en idiot på Östgötamaran på gamla E4 utan att dricka vatten i stark värme. Efter tre mil vinglade jag av banan, berättade Pär med ett stort leende innan han satte sig på cykeln för en tur runt Glan.